Tolken

Ökendammet virvlar omkring längs marken, blåser upp och genom de skyddslappar som täcker den fattiga afrikanens ögon. De är utstuckna, kan man anta, och man förutsätter att det svider till när sandkornen skaver mot de öppna såren där det en gång satt ett ögonpar. Mannen förstod kanske inte att partiet alltid har rätt. Den afrikanska staten är ett skolexempel på vad som ofta händer när afrikansk stampolitik blandas med västerländsk. Drömmen om en bättre värld utan de vitas förtryck hölls levande en stund till med frihetskämpen som tog makten för några decennier sedan. Likt alla andra utvecklades han så småningom till en diktator som satte effektivitet före livsglädje. Drömmen om ett fritt land smulades sönder, blev till damm under diktatorns ögon med hans pistol tryckt mot folkets huvud, damm som sticker i den svarte mannens ögon. Bilden av det afrikanska landet är snuskig, illaluktande och äcklig. Med Tolkens foto blir det något av det vackraste som spelats in.
Men det lätt sepiatonade fotot byts efter inledningen ut mot en svagt kapitalistfärgad lins och den afrikanska skådeplatsen förbyts med ett folktätt New York. Den lidande svarte mannen växlas mot en likblek Nicole Kidman i rollen som FN-tolken Silvia Broome som tampas med sina minnen och plågas av information som kan döda henne om hon avslöjar, och döda andra om hon inte berättar.
Efter att ha hamnat på fel plats vid fel tillfälle snappar Silvia Broome upp ett samtal mellan två män som planerar ett mord på någon i FN-byggnaden. Polisen har svårt att tro hennes historia och avvisar henne i samma takt som hon känner att brottslingarnas närvaro blir allt mer påträngande. Samtalet hon råkar höra visar sig naturligtvis vara mer konspiratoriskt och mystiskt än vad man från början kunde ana.
Filmmakarna vet precis var och på vilket sätt de ska presentera filmen, successivt bygga upp en spänning och ovisshet för att med ett välskådespelat ansiktsuttryck och en kort mening på bara några sekunder förklara allt, vända handlingen åt ett helt annat håll och göra alla tidigare tveksamheter så självklara.

Filmen målar på ett hemskt men trovärdigt sätt upp krocken mellan förlegad afrikansk stampolitik och modern västerländsk politik där konsekvensen blir ett land i spillror vars enda inkomster går till att finansierar agitatorer och propagandister som verkar för att förbättra landets rykte i FN-byggnadens korridorer.

Tyvärr känns det som att Afrikasituationen, som egentligen är det mest intressanta, får vika undan för att Nicole Kidman ska få bjuda på lite snyggt skådespel. Givetvis har filmmakarna känt sig tvungna att trycka in de livsviktiga pistolscenerna när det passar som minst och det är det dåliga genomförandet av dessa samt det sammetslena slutet som får min hatfaktor att öka några grader. Budskapet är bra, genomförandet sticker som sand i mina ögon.