Coach Carter

Det råder en bra stämning bland basketspelarna ute på planen. Alla tittar febrilt på bollen som är i en ständig rörelse. Det har gått mycket bra för basketlaget Oilers den senaste säsongen, man har vunnit alla matcher. Den stora lokalen fylls av ett öronbedövande jubel. Känslan som uppstår just i det ögonblicket för de trötta, utmattade och svettiga spelarna förgyller deras tillvaro, då alla problem som finns utanför planen smulas sönder och försvinner i tomma intet. Vi får följa ett gäng vilsna ungdomar som med hjälp av sitt brinnande intresse för basket har livet i behåll, då situationen i världens supermakt på många håll är kantad av hög kriminalitet och ett stort utnyttjande av droger. De går alla i Richmond highschool, men skolan har ett dåligt rykte. De utexaminerar bara hälften av sina elever och av de som tar examen går bara sex procent vidare till college. I kommunen Richmond är risken att hamna i fängelse stor, där en tredjedel av alla svarta män blir arresterade. Men så en vanlig dag kliver han in …
Samuel L. Jackson är Kenny Ray Carter som börjar som tränare för ett basketlag på Richmond highschool. Spelarna är ett gäng stökiga ungdomar i den sena tonåren vars intressen ligger långt ifrån studier. Coach Carter påminner spelarna ständigt hur viktigt det är att studera och få bra betyg kombinerat med deras skicklighet i basket. Det kommer att bidra för inträde till college. Därför blir spelarna tvungna att skriva på ett kontrakt för att få vara med i laget. Kontraktet innebär att spelaren måste upprätthålla ett medelbetyg och närvara på alla lektioner samt att sitta på första raden i klassrummet. Carter tar jobbet som tränare i sin gamla hemstad för att försöka få en förändring till stånd för ungdomarna.

Tyvärr vågar inte filmen bryta mot detta tråkiga traditionella amerikanska mönster där en superhjälte stiger in i unga pojkars liv och på något sätt vill hela dem ifrån onda krafter. Det känns som Carter är den enda smarta personen i hela filmen och ingen av de andra vuxna har någon som helst förståelse i det Carter försöker förverkliga för ungdomarna. Cd-skivan med de snyftande stråkarna som ständigt återkommer i alla de supersentimentala filmerna i USA borde vid det här laget vara sönderspelad. Så fort en känslig scen av något slag dyker upp på vita duken finns de där, det ständiga försöket att få en publik rörd på ett eller annat sätt. Funkar inte skådespelet, kanske stråkarna kan bidra med något istället. Moralen blir helt enkelt lite för mycket trots att jag gillar Samuel L. Jacksons prestation och även en del av spelarnas. Men tyvärr håller inte konceptet riktigt då det hela går till överdrift. Det som är svårt att förverkliga i livet, blir så pass mycket lättare möjligt i filmens värld, där ömkan och förståelse sakta men säkert framträder hos varje individ, trots att det skiljer sig långt ifrån verkligheten. Varför tar jänkarna fram samma mall gång på gång för ett filmmanuskript? Brist på fantasi kanske, eller att det är en metod som fungerar i allra flesta fall med ett känt namn i huvudrollen. Vissa biroller känns lite väl övertydliga, den smarta, den dumma, den oansvariga, etc och det gör att man tappar intresse ganska fort. Coach Carter hade kunnat bli mycket bättre och jag tror det är dags för lite förändring och nytänkande i det supersentimentala Hollywood.