Anchorman

Anchorman utspelar sig i mitten av 70-talet på den populäraste TV-kanalen i San Diego. Ron Burgundy (Will Ferrell) är nyhetsankare på kanalen och hela San Diego har honom som förebild. Det blir väldigt livligt på nyhetsredaktionen när plötsligt en kvinna får ett jobb i den nästan överdriver mansdominerade värd de lever i. När de dessutom får reda på att kvinnan är ute efter att ta Ron Burgundys plats som nyhetsankare får hon det minst sagt jobbigt.
Jag har sagt det många gånger förr, men nu måste jag säga det igen. Komedier är värdelösa om de inte är roliga. Komedier är till för att få biopubliken att skratta, lyckas den inte med det så är det ingen bra komedi. Under hela Anchorman skrattade jag inte en enda gång vilket bör ses som ett stort misslyckande för personerna bakom filmen. Will Ferrell är ingen Jim Carrey som kan göra roliga scener ur tomma intet. För att en komedi med Will Farrell i huvudrollen ska bli rolig och bra krävs ett riktigt bra manus, detta har inte Anchorman och det känns därför bara löjligt att sitta och titta på Ferrell när han gång på gång försöker göra det hela roligt, men inte lyckas det minsta.

Anhorman slutar precis där den börjar, och däremellan hinner det inte hända så mycket. Handlingen är i princip obefintlig och manuset är för tunt för att filmen ska bli spektakulär på något sätt. Detta med filmer “utan” handling har blivit vanligare på senare år och det fungerar ofta, inte minst i filmer som “Lost in Translation”. Men i filmer som denna där komiken är tänkt att spela en så pass stor roll är det fullständigt omöjligt.

När jag klev in i biosalongen var jag på gott humör och trodde att jag skulle få se en komedi som skilde sig från mängden. När jag klev ut därifrån var jag på dåligt humör och ångrade att jag ens hade begett mig dit. Anchorman är inte en i mängden, det är sämre än så, mycket sämre.