Pusher II

Att förmedla bilden av den undre världen i filmsammanhang har olika vägar. En av dem är att överdriva till absurdum och låta fantasin spela ut hela sitt register. Den andra vägen, är att vilja ge en rättvis bild. En bild utan varken stjärnglans såväl som glamour, en smutsig vision, med en påtaglig avskalad råhet. Pusher II är inget gangsterepos med karaktärer som besitter finurliga namn eller lustiga kläder, det är bara en historia om hur en persons liv på fel sida av lagen sakta kan driva honom mot stupet.
Inre konflikter, en vilja att lyckas och frågor om faderskap är några av hörnstenarna Nikolas Windings Refns senaste drama. Ett drama som på många sätt är välregisserat, men samtidigt är långdraget och innehållsfattigt. En historia som stakar sig fram, och passar sig för att kliva i de hål som manuset har. Filmer har en rapp dialog, skruvad humor och är provocerande på många sätt och vis, tyvärr dras upplevelsen ner av ojämna insatser från skådespelarna. Grumligt foto, med extrema närbilder och långa stillbilder. Känslan av dokumentär finns där, på både gott och ont.

Pusher II är en rak film, som inte bjuder på större överraskningar. Mads Mikkelens porträtt av den misslyckade Tonny är fantastiskt, men det räcker inte för att hålla filmen ståendes hela vägen. Den kommande Pusher III kanske täpper till hålen och skruvar upp tempot, då kan det bli hur bra som helst.