Layer Cake

Jag tar en tugga på en chokladkaka, det är njutbart, lika njutbart som en riktigt bra underhållande engelsk gangsterfilm kan vara. Det har bara gått trettio sekunder av filmen, vilket bevisar att jag äter utan att tänka, “Layer Cake” har fångat mig. När “Lock, Stock and Two Smoking Barrels” kom, skapade Guy Ritchie ett helt nytt koncept av engelsk underhållande gangsterfilm. Det var nytt för många och otroligt bra. Sedan dess verkar flera ha gått i samma fotspår, men inte riktigt lyckats. Två år efter, slog han till igen Guy Ritchie, med en ny “Lock, Stock”, denna gång med titeln “Snatch”. Den här gången med Brad Pitt i huvudrollen. Även den höll hög klass och kan mäta sig med den föregående. För två år sen hoppade Ritchie av ett filmprojekt som istället fick vännen och kollegan Matthew Vaughn att regissera.

Daniel Craigs karaktär (som aldrig nämns vid namn) jobbar som delägare i en fastighetsbyrå. Det ger honom en hederlig inkomst och ser bra ut i deklarationen. Han bestämmer sig för att lägga av, gå i pension i förtid nu när allting är på topp och då morgondagens lunch med Jimmy är den sista. De gyllende reglerna inom den engelska maffian är att jobba i små grupper, hålla en låg profil och enbart jobba med folk som andra rekommenderat. Är man schysst kommer folk tillbaka. Hemligheten i affärer är att vara en god mellanhand och att samarbeta med folk. Det handlar om heder och respekt. Men det man tror man har kontroll på, kan bli mer och mer komplicerat, där ens närmaste man kan bli ens värsta fiende.

“Layer Cake” är bra på alla sätt. Jag ler många gånger av den engelska humorn, men kan också luta mig tillbaka i stolen av något obehagligt. Det är en utmärkt producerad film på alla sätt. Nivån på action och sliriga kanske ibland överdrivna kommentarer är här perfekt och spänningen och skådespeleriet likaså. Jag har ingenting att invända på. Det finns en gnista filmen igenom och den går i samma anda som de tidigare Guy Ritchie-filmerna. Jag kan bara tacka och bocka. Det är så här en riktigt bra underhållande actionfilm ska vara. Det känns som när man var liten och hade kämpat med att lägga ett pussel. När man var färdig fick man den där känslan av belåtenhet. Den känslan känner jag när rulltexterna i slutet sätter igång. Det var en fartfylld film, men inte alls på samma sätt som de tidigare filmerna i samma anda. Den här var perfekt, precis som ett färdigt pussel.