Monster till Svärmor

Med sex Oscarsnomineringar och två statyetter för bästa kvinnliga huvudroll är Jane Fonda en av de mest framgångsrika skådespelerskorna någonsin. Återkomsten efter ett femton år långt uppehåll kunde vi varit utan. En klumpigt regisserad romantisk komedi i askungenstämning är ett pinsamt nederlag för alla inblandade, i synnerhet för Fonda.
Charlie (Jennifer Lopez) träffar efter flera års letande mannen i sitt liv. Hans mor (Jans Fonda), en välkänd tv-diva vars karriär närmar sig ett slut är inte som alla andra. Hon är ett monster till svärmor och en levande mardröm för Charlie. Anledningen till hennes beteende är att hon, som ensamstående, inte till något pris vill släppa sin käre son.

Den evigt återkommande frågan är hur regissörer och manusförfattare lyckas få pengar till dylika projekt? Pengarna har östs ner, under tiden som fattiga independentproduktioner med geniala idéer bara får visa filmerna för familj och vänner. Det är tänkt att vi skall skratta åt Fondas raseriutbrott och okontrollerade ilska. Skrattar vi inte kommer sidekicken då Fondas hembiträde och assistent Ruby kommenterar: “damn, that girl gave a nice little speech”, “oh shiiiit” – det kan fortsätta i all oändlighet, hennes roll tycks endast vara fylld av diverse felplacerade kommentarer.

En komedi utan skratt är inte en komedi. Ett drama utan medkänsla och dramatik är lämpligtvis inte ett drama. “Monster till Svärmor” lyckas inte vara någonting, inte en ändå gång rycker ens mungiporna till. Dessutom är personkemin mellan den alltid lika mediokra Jennifer Lopez och Jane Fonda obefintlig. Båda får åsido ingen hjälp av manuset utan kling och berättande.

I USA är klippningen en av de viktigaste delarna av filmen. Här jobbar man efter normer och åldergränser. Den larvigt strikta MPAA-organisationen som censurerar och sätter ut åldergränserna får ryck så fort man hör en svordom. Ett exempel på detta är då Jennifer Lopez inleder sin mening: “You mother f-“, och pang har man klippt till nästa scen – även om vi fortfarande hör inledningen på det sista ordet. Dylika situationer skapar ingen verklighetskänsla, för inte kan väl amerikanerna alltid hålla sig borta från f-orden?

Vill ni se Jennifer Lopez som aldrig tycks försöka att överspela sina karaktärer, några larviga kattslagsmål – med örfilar och okontrollerade skrik – då skall ni utan tvekan se “Monster till Svärmor”.