In my country

Tvister mellan svarta och vita har alltid varit ett problem i vår värld. Men aldrig har det varit så ofantligt som under apartheidperioden. Svarta hade inga politiska rättigheter och på offentliga platser försökte man hålla isär grupperna, bland annat genom att ha vissa parkbänkar för svarta och andra för vita. “In My Country” handlar just om detta och är baserad på Antjie Krogs bok, “Country of my skull”.
“In My Country” utspelar sig i Sydafrika under den tid efter apartheidperioden då det rättsliga efterspelet hade inletts och det hölls otaliga förhör mot de som orsakat skada i landet. I filmen får vi följa den amerikanska journalisten Langston Whitfield (Samuel L Jackson) och den sydafrikanska radioreportern Anna Malan (Juliette Binoche) som åker runt i landet för att bevaka förhören. Deras uppfattningar om saker och ting är inte alltid lika, men ju längre tiden går desto närmare kommer de varandra.

Att Samuel L Jackson aldrig har tillhört mina favoriter i skådespelarsammanhang trodde jag skulle påverka min syn på denna filmen, men jag hade fel. Jackson gör vad han ska och istället är det de övriga skådespelarna som gör mig besviken och gång på gång spelar över. Ett annat problem i filmen är den afrikanska musik som visserligen är trevlig att lyssna på, men upprepade gånger förstör de sekvenser som är tänkta att vara känslosamma. Att se hundra personer sitta och gråta samtidigt som afrikansk musik, som i mina öron låter glad, spelas väcker inga känslor alls inom mig. Trots dessa brister vill jag emellertid inte förbise att filmen tar upp en hel del relevanta frågor, och innan du går ut ur biosalongen kommer du garanterat att tänka till både en och två gånger. Att filmen dessutom känns rätt i tiden med alla konflikter som ständigt blossas upp på grund av ens hudfärg eller religion ger den ett litet extra plus i kanten.

Allt eftersom minuterarna går så växer “In My Country”, alla de brister som finns i nästan hela filmen är som bortblåsta under den sista kvarten. Skulle jag säga att detta var en katastrofal film skulle jag nog överdriva lite. Men med bättre skådespelare och musik som hade hjälpt till att framkalla känslor så hade det varit åtskilliga gånger bättre.