Chronicles of Riddick

Filmen “Pitch Black” kom år 2000 som en oväntad smäll i ansiktet. Jag hade inte hört mycket om denna lågbudgetfilm och förväntningarna var låga. Ändå lyckades den överraska mig med en simpel handling, fast mycket hjärta och en intressant huvudkaraktär spelad av Vin Diesel.
Fyra år senare kom uppföljaren “Chronicles of Riddick” ut på svenska biografer och nyfikenheten kröp fram inom mig. Jag var mycket ivrig att få se vad som skulle hända härnäst för antihjälten Richard B. Riddick, resultatet blev under mina förväntningar.

“Chronicles of Riddick” utspelar sig fem år efter den första filmen. Riddick är en förrymd fånge som hamnar på planeten Helion. Väl där hamnar han mitt i ett krig mellan två stormakter. Det växande imperiet beståendes av så kallade Necromongers hotar att ta över planeten medan Elementarerna försöker att stoppa dem. I en kavalkad av specialeffekter ska Riddick rädda planeten från förstörelse. Till hjälp har han Kyra, den lilla flickan som vi såg i första filmen, fast nu som en vuxen och erfaren kvinna.

Tyvärr lider denna film av uppföljarsyndromet. David Twohy, som även regisserade ettan, har fått arbeta en mycket större budget. Detta bidrar till att filmen är rikligt fylld av specialeffekter. Specialeffekter är en stor del av filmens vardag nu och används de på rätt sätt är det positivt. Här har man överdrivit med datoreffekter, vilket gör att filmen tappar helt och hållet den charm som gjorde ettan så pass bra. Där förlitade man sig på en enkel handling, men ett bra utförande. I “Chronicles of Riddick” har man istället byggt upp en onödigt komplicerad historia och fyllt den med ett flertal scener, som bara är där för syns skull. Det kan jämföras med ett väldigt vackert dekorerat paket, men när detta paketet öppnas finner man inget innehåll.

Trots bristerna äger filmen ett visst underhållningsvärde. Karaktären Riddick, fortfarande spelad av Vin Diesel, tilltalar mig väldigt mycket med träffsäkra one-liners. Utöver detta lämnar filmen inga spår efter sig, utan passerar förbi med vågen av onödiga uppföljare som aldrig borde ha gjorts. Vem vet, hade budgeten varit mer begränsad kanske vi hade fått se en bättre film? Detta bevisar att en skrytsam budget inte alltid behöver innebära något positivt. Det avtrycket som David Twohys första ansiktssmäll levererade bleknar ut helt och hållet i och med denna uppföljare.