Järn 3:an

Handlingen kretsar kring en man som livnär sig på att bryta sig in i andras lägenheter för att äta, men också för att sköta hushållssysslorna såsom städning och tvättning. En dag finner han en blåsagen kvinna i ett hus och hon följer sedan med honom.
Kim Ki-Duk är en av de främsta regissörerna i Sydkorea. Med filmerna “Livets Hjul” och “The Isle” i bagaget är Ki-Duk ett respekterat namn. “Livets Hjul” var en otrolig filmupplevelse som både var vacker, men även väldigt tystlåten, precis som “Järn 3:an”. Denna film är faktiskt mer tyst än förstnämnda, med tanke på att de två huvudpersonerna inte säger ett enda ord till varandra under hela filmen. Just att de inte säger något är det som är bra. Att regissören kan uttrycka sig genom skådespelarna, fast utan ord är minst sagt imponerande. Så mycket sägs utan någon som helst ordväxling mellan huvudkaraktärerna. Det är helt enkelt mästerligt av regissören att både våga göra en sån film, men även lyckas regissera den så pass bra.

“Järn 3:an” gjorde ett stort intryck på mig. Något starkare intryck gjorde den emellertid inte under den första halvtimmen. Den romantiska biten får mycket uppmärksamhet, då mannen träffar kvinnan och de börjar smyga sig in i lägenheter tillsammans. Den delen av filmen var väldigt snygg och välgjord, men handlingen var inte särskilt tilltalande. Under andra halvan blir filmen mer mystisk och spännande, vilket gör att jag satt som på nålar mest hela tiden och det är ett tecken på att filmen är väldigt bra och intressant. Det är rätt otroligt hur en film kan svänga helt plötsligt och gå från bra till extremt bra. Imponerande..

Filmen är även väldigt snygg. Ki-Duk väljer udda kameravinklar som gör att filmen får variation, samtidigt som miljöerna är snygga. Musiken är däremot lite udda då man blandar in arabisk musik med den koreanska miljön i vissa scener. Det känns lite för stor kontrast, men resten av den plinkande pianomusiken passar bra in med bilderna och förbättrar upplevelsen.

“Järn 3:an” är en förtrollande filmupplevelse som jag hoppas att många kommer att se. Kim Ki-Duk är helt klart en av de mest lovande asiatiska regissörer. Det är inte ofta man ser en sån här typ av film, som egentligen inte kan räknas som en film, utan mer som ett konstverk som ska betraktas med nyfikna och tålmodiga ögon.