Melinda & Melinda

Woddy Allen är en säregen regissör. Han arbetar konstant med dialog och stämningsfulla stadsmiljöer. Hans filmer är ofta på gränsen till överspelade fast samtidigt ändå inte.
Melinda and Melinda hade svensk premiär på förra årets filmfestival i Stockholm och berättar en historia på två olika sätt, ett tragiskt och ett komiskt. Båda handlar om den trasiga Melinda. Men vad är det egentligen som är tragiskt och komiskt?

Det är väl egentligen frågan filmen ställer iallafall tolkar jag det delvis så. Filmens anslag visar några manusförfattare, en från den komiska och en från den tragiska skolan, som sitter och diskuterar livet och dess olika aspekter. En bra och intresseväckande inledning i sann Allenanda. Och den får en intressant uppföljning!

Skådespelarna är bra och klarar till största del hålla upp Allens pratiga manus. För det är mycket dialog, känslor framförs ofta genom tal och inte genom handling och jag gillar det, jag gillar överhuvudtaget Allens blandning mellan intellektualitet och helt vanliga putslustigheter. Will Farell är relativt nedtonad och står helt klart för den komiska karaktären i filmen även om han samtidigt är oerhört tragisk. Radha Mitchell som vi bland annat sett i Pitch black och nu senast man on fire är riktigt bra som de två olika Melinda, den ena lite mer lättsamma och den andra djupt deprimerad.

Jag har haft turen att bara ha sett Allens lyckade verk och jag gillar även Melinda och Melinda. Den är nedtonad både på den tragiska och den komiska sidan, kanske för att visa att de två faktiskt behöver varandra för att fungera. Bra skådisar, snyggt och välgjort och en intressant historia som börjar lika plötsligt som den slutar. Hatten av för Allen!