Lost in Translation

Ett av mina favoritögonblick i livet är när man sätter sig i en biosalong, helt utan förväntningar, och i gengäld får man en fantastiskt bra och givande film. Det är vid dessa tillfällen som jag gärna skulle vilja vrida tillbaks tiden och uppleva dem en gång till. Jag skulle vrida tillbaka tiden då jag satte mig ner i biosalongen för att titta på “Lost in translation”.

En gammal avdankad skådespelare reser till Tokyo för att spela in en spritreklam. På samma hotell bor den ensamma tjejen Charlotte, som fördriver tiden genom att inte göra något särskilt. Båda lider av sömnlöshet och när de träffas i hotellbaren uppstår en romans mellan dessa två olika människor.

“Lost in translation” är en film som berör mig på flera plan. Känslan i filmen är så oerhört påtaglig och vackert berättad. Hur man skildrar två människors ensamhet och förvirring i en okänd stad. Kulturkrocken i filmen, ofta på japanernas bekostnad, har fått kritik, men jag finner den bara charmig och välplacerad i filmens tema. Detta är perfekt bevisat med hjälp av ett snyggt foto som fångar upp stämningen i Tokyo. Kameran används försiktigt och den är lugnt iakttagande i bakgrunden samtidigt som bilderna är mycket vackra och snyggt filmade.

Bill Murray gör en väldigt fin prestation i rollen som Bob. Ingen kunde ha passat bättre i rollen som tillbakadragen och cynisk man. Det är bara att njuta av hans kroppsspråk som visar hur trött han är på livet. Han skildrar filmens tomhetskänsla på ett utmärkt sätt och det har han även Scarlett Johansson till hjälp. Även hon gör en mycket fin roll och har en mystisk och härlig kemi med Murray. Vad som gör filmen så pass bra är att det är vackert att följa dessa två själars relation byggas upp, utan några som helst sexuella faktorer. Allt känns bara så rätt.

När man tittar på Lost in translation är man i en slags trans. Man njuter av de fina miljöerna, det näst intill fulländade skådespeleriet och de underbara replikerna. Man har ingen som helst tanke om vad som händer omkring en, utan man är i en magisk symbios med filmen som inte tar slut förrän sluttexterna rullar. Samtidigt som den ger mycket är det något som saknas. Något som jag inte riktigt kan lägga fingret på. Antagligen är det bara så att jag måste se om den och lägga märke till detaljer som jag missade förut. Det som gör “Lost in translation” så bra är att man kan se den hur många gånger som helst, och varje gång är det en ny och mycket njutbar upplevelse.