Jarhead

Krigsfilm är en svår genre. Främst eftersom det är svårt att inte antingen glorifiera eller fördöma kriget. Nästan alla krigsfilmer har gjorts med starka åsikter i botten, vilket fått till följd att de tilltalat vissa grupper men inte andra. “Jarhead” är en annan typ av film som låter bli politiken och åsikterna och skildrar de små människorna.
“Jarhead” är ett annat ord för marinsoldat, syftande på deras rakade huvud och faktumet att huvudet är som en tom burk – en burk redo att fyllas med marinkårens kodex och kunskaper. Filmen bygger på en bok skriven av en före detta marinsoldat som gjorde sin tjänstgöring i Gulfkriget. Den börjar med en bootcamp-sekvens som påminner starkt om “Full Metal Jacket” med en sergeant som skriker åt rekryterna så saliven skvätter. Utbildningen är hälften träning och hälften indoktrinering, soldaterna ska tränas till känslobefriade krigsmaskiner som slåss och dör för fosterlandet utan minsta tvekan. När marinkåren är klara med dem är de testosteronstinna kraftpaket som längtar efter att äntligen få skjuta på något levande. Gulfkriget är deras chans och alla förväntar sig ett klimax, som något ur klassisk krigsfilm. En scen visar till och med hur alla rekryterna hurrar på en filmvisning när helikoptrar spränger sönder en vietnamesisk by i “Apocalypse Now” till tonerna av Wagner. Men kriget blir ingen Hollywood-film med hjältedåd och action. Snarare en ändlös tristess där kriget hela tiden tycks pågå bara precis bortom horisonten. Den hjärndöda väntan tär på psyket och det är snarare tristessen än fienden som är den verkliga faran.

Sam Mendes har framgångsrika filmer som “American Beauty” och “Road to Perdition” bakom sig. Han regisserar här med en säker hand och lyckas pressa ut det bästa ur sina skådespelare och i princip samtliga inblandade är mycket bra. Jake Gyllenhaal, Peter Sarsgaard och Jamie Foxx har alla stora roller och känns trovärdiga. Mendes är en man med känsla för det visuella och det märks här. Många av scenerna i filmen är ren bildpoesi, inte minst de som utspelas i ett Irak där himlen förmörkats och allt får ett spöklikt sken av brinnande oljekällor. Musiken är en blandning mellan orkestral musik och välkända låtar som är väl valda. Tekniskt sett är det med andra ord en mycket välgjord film. Själva historien då? Den känns genuin och trovärdig, men viljan att stå bortom ställningstaganden får blandade konsekvenser. Det finns inget egentligt budskap, vilket förmodligen känns konstigt mest för att man är van vid att krigsfilmer alltid försöker proppa ner någon sorts ideologi i halsen på publiken. Här följs istället den enskilde soldaten, vars krig är långt från den verklighet de flesta medier brukar gilla att visa. “Jarhead” är en udda fågel bland krigsfilmer och klart sevärd.