Paradise Now

Det är helt knäpptyst. Ingen säger ett ord. Jag sitter kvar. Alla runtomkring mig sitter kvar. Eftertexterna rullar upp. Ingen musik, dödens tystnad. Det är nästan så att man börjar tvivla på om man själv är i livet. Det går att ta på tystnaden. Det är sådär overkligt när 200 personer är tysta.
Khaled och Saïd är barndomsvänner, och palestinier. Efter en helt vanlig arbetsdag kommer Jamal för att få tala med Saïd. Han berättar kort och avhugget att det nu är deras tur. Precis som de önskat skall de få göra det tillsammans.
– Spendera natten med familjen, men berätta inte för någon, säger Jama till Saïd, som under chock inte vet vad han skall svara.
– Är det okej, frågar Jamal när Saïd inte säger någonting. Den unge palestiniern tvekar.
– Ja, det är guds vilja. Jamal förstår, och beundrar innan han avslutar samtalet.
– Imorgon, i Tel-Aviv. Lycka till.

“Paradise Now” kommer perfekt i tiden. Israeliska bosättare har precis gett upp bosättningarna på Gaza-remsan och palestinierna firar att de fått tillbaka sitt land. På andra sidan gränsen, i Tel-Aviv är alla emellertid oroliga så fort de befinner sig på en befolkad plats. När som helst, och var som helst kan det smälla, och den eviga tystnaden kan inledas.

Palestiniern Hany Abu-Assad målar upp dessa två självmordsbombares sista dygn. Regissören försöker finna svar i frågorna om det verkligen är rätt att ta sitt eget liv och ta med 40 oskyldigas? Eller, är verkligen de oskyldiga helt fläckfria? De har trots allt byggt upp ett otroligt framgångsrikt samhälle på någon annans mark. Men, är bomber verkligen lösningen? Frågorna besvaras genom långa konversationer, både mellan Saïd och Khaled, men också genom palestinska upprorsmän, flickvänner, föräldrar och barägare.
– Vet du, i Sverige stannar man vid rött, och man går över gatan via övergångställen, säger en barägare. Hany Abu-Assad har målat upp det rådande kaoset i Palestina, och visar också den skrämmande nyansen till Israel.

Att nu bara få se de palestinska åsikterna är på sitt håll intressant. Men, att ha fått se en historia, genom att måla upp vardagen för två olika personer, en israel och en palestinier hade varit än mer intressant. För, vad säger israelerna egentligen om palestinierna? I den pågående konflikten finns det ingen som är oskyldig, utan den ena är lika ond som den andra.

“Paradise Now” är en snyggt upplagt dramathriller, där det är tydligt att regissören vill skapa debatt. Fotot är snyggt, och visar på ett simpelt sätt det oroliga läget i den tätbefolkade staden. Skådespelarna skapar också trovärdighet, vilket är otroligt viktigt då ett så känsligt ämne behandlas.

I “Paradise Now” lyckas man behandla ett känsligt tema med en slående fingertoppskänsla. Det lilla extra, dramatiken och spänningen saknas dock. Utan att spoliera någonting måste jag också prisa slutet som ett av de starkaste och mest imponerande jag någonsin sett. Därav tystnaden. Dödens tystnad.