De 400 slagen

Om Francois Truffauts artikel En viss tendens hos den franska filmen från 1954 var det auteuristiska manifestet, är De fyrahundra slagen bilderboksvarianten av essän.
Det här är ett av den franska nya vågens sanna mästerverk, och även om Truffaut inte är den första eller tydligaste av auteurer är det intressant att se de idéer han skrivit om beprövas av honom själv i verkligheten. Den blottande och gripande självbiografiska historien om hans barndom känns så äkta att det stundtals blir obehagligt.

Men lika mycket som det är en film om Truffaut som barn är det en film om livet i Paris. Inte bara visuellt, där filmen är en hyllning till stadens karaktäristiska arkitektur, utan även genom situationerna som filmens huvudkaraktär Antoine stöter på, som känns så typiska för tiden. Klassrumsscenerna har helt klart dokumentära ambitioner, precis som de delar av filmen som utspelar sig Antoines lägenhet, där Truffaut provar på den samhällskritik som senare skulle komma att utgöra en bakgrundshistoria som kan återfinnas i nästan samtliga filmer i den franska nya vågen.

För några år sedan släpptes en dvd-version av filmen som innehåller ett kommentatorspår av Robert Lachenay, Truffauts barndomsvän som finns representerad som René i filmen, där han berättar om de verkliga händelserna som ligger till grund för filmen. Jag gillade filmen efter att ha sett den första gången, men efter att ha sett den en tredje gång i sällskap av Lachenays berättarröst gillar jag den ännu mer. Filmen blir så mycket mer fascinerande och tragisk när man förstår att den hemska uppväxt som Truffaut hade, ignorerad av sina föräldrar och hela vuxenvärlden, verkligen var lika hemsk som han vill påstå i filmen.

Det finns inga gränser för hur synd jag kan tycka om honom, samtidigt som min avundsjuka inte vet någon hejd. För jag har ett för bra liv för att kunna göra en film om det.