Att återvända

För oss som sett Penélope Cruz gå från fantastisk spansk film och sedan till medelmåttig amerikansk film, är det som att se ett kärt barn komma hem. Det är i Spanien Penélope Cruz gjort sina bästa roller, och “Volver” är inget undantag.
Raimunda är idealfrun. När hennes arbetslösa man ligger på soffan, dricker öl och tittar på fotboll är hon ute och gör småjobb – på restauranger, på en flygplats eller i en tvättstuga. För att rädda familjen från ekonomisk konkurs går hon dit hon kan. Raimunda håller uppe familjen för sin tonåriga dotters skull. En kväll hugger hon sin far i magen sedan han velat förföra henne. Däirfrån tar “Att återvända” sitt avstamp, och utvecklas till en film om förlåtelse och mynnar slutligen ut i en analys av kvinnans situation i Spanien.

Pedro Almodóvar, växte själv upp utan män i sin omgivning, och det är kvinnor han känner till bäst. I “Att återvända” har han valt att gå så långt att män knappt syns i bild mer än några minuter. Det är kvinnorna, utan män vid deras sidor, som får göra grovjobbet och tvätta upp bakom sina föredettingar.

Det finns tusen sätt att förklara vad “Att återvända” handlar och avhandlar under dess två timmar. Pedro Almodóvar har skrivit en, på utsidan, simpel historia, men på insidan komplicerad och invecklad berättelse som uppmuntrar till publikens egna tankar och funderingar. Lika många sätt som det finns att förklara handlingen finns det att förklara vilket fantastiskt mästerverk det är. “Att återvända” påminner inte om någonting annat. Det är kvinnorna som bär fram historien med sitt kämpande med det förflutna, allt för att säkra deras framtid.

Förlåtelse. Filmens ledord dyker upp titt som tätt. Ju mer kvinnorna börjar förstå av dåtiden måste de börja förlåta, eller bli förlåtna.

“Att återvända” känns som en återkomst för Pedro Almodóvar, som inte på något sätt gjort dåliga filmer, men i och med “Volver”, som filmen heter på spanska, styr han skutan till den hamn han en gång kastade loss ifrån. “Att återvända” kryllar av svart humor och ironisk underton, som skildrar vardagen. En del kommer troligen att beskriva handlingen som att “det händer ingenting”. Men det är det som gör filmen så bra. I och med att Almodóvar låter en del lämnas öppet, och för att följa med är det upp till publiken att fylla i de tomma rutorna.

Och så Penélope Cruz. För er som inte sätt henne göra spansk film förut kan detta vara en bra start. Till skillnad från hennes amerikanska roller kan hon mer än le och se snygg ut. Missförstå mig inte, hon ler och ser snygg ut också, men utöver detta visar hon upp en otrolig inlevelse vilket ger hennes karaktär ett djup vi sällan sett i Penélope Cruz-filmer. 32-åringen blir efter 15 år som skådespelare, en av årets överraskningar. Men Penélope Cruz är inte ensam. Carmen Maura och Lola Dueñas backar upp henne bra, och även om de inte är centrerade i Almodóvars kameralins i varje scen står det vid sidan av och ser minst lika delaktiga ut.

Manusets enda negativa sida är att det vid vissa tillfällen pendlar för mycket mellan tragedi och komedi, vilket skapar brist på balans. Men i långa loppet spelar det ingen roll. “Att återvända” är charmerande, rolig, sorglig, detaljrik, genomarbetad och alldeles, alldeles underbar.