Borat

Jagshemash!
Borat Sagdiyev. Mannen. Myten. Legenden. Innan något missförstånd uppstår är det kanske på sin plats att förklara att Borat inte är en verklig person. Geniet bakom denne märklige man är ingen mindre än Sascha Baron Cohen, han som spelade Ali G i kultförklarade showen “Da Ali G Show” och långfilmen “Ali G Indahouse”. Från ingenstans (eller Kazakstan, ingen vet) dök helt sonika Borat upp i “Da Ali G Show” och resten är historia.

För de av er ärande läsare som levt under en sten de senaste veckorna är det lika bra att dra grundupplägget i “Borat”. Vår vän i den gråa kostymen reser till USA på statens bekostnad för att göra en dokumentär och lära sig vad som kan göra världens bästa land (Kazakstan) ännu bättre. Tillsammans med den överviktige och olyckligtvis ende producenten från Kazakstan, Azamat Bagatov, utforskar Borat den amerikanska livsstilen under en resa mellan kusterna.

“Borat” är utan minsta tvekan en genialisk film där både Kazakstan och USA får skämmas inför resten av världen. I första hand är det jänkarland som får ställa sig i skamvrån när Baron Cohen och ett litet filmteam på ett mästerligt sätt avslöjar vad som är fel i det amerikanska samhället med “dolda kameran”-metoder och Baron Cohens totala hängivenhet till sin provokativa rollfigur. Det är skrämmande att se hur cyniska, fanatiska och ofta regelrätt korkade vissa amerikaner är. Ett skräckexempel kan vara rednecken som inför Borat helt öppet hävdar att bögar och retards borde låsas in. Precis som i Kazakstan, kontrar Borat innan han misshandlar nationalsången inför en rodeopublik och riskerar lynchning.

Av med den politiskt korrekta hatten och på med den roliga. Hur kul är “Borat”? Jävligt rolig är det enda rätta svaret, även om jag ändå måste erkänna att jag är smått besviken. Missförstå mig inte, för “Borat” är kanske 2000-talets roligaste film som tyvärr snubblar på sin egen ribba. Vissa bitar av filmen är så hejdlöst roliga att de för alltid har en given plats i filmhistorien, medan andra helt enkelt bara är transportsträckor mellan höjdpunkterna. Ofta är transportsträckorna för långa för att motivera ett toppbetyg. Hade hela filmen hållit en konstant hög nivå på skämten skulle “Borat” vara världens roligaste film och jag hatar verkligen att den inte är det.

Nu klagar jag alldeles för mycket. För varje krona du betalar för att se “Borat” får du tio skämt tillbaka och är du lättroad kan du säkert få det dubbla. Efter de inledande applåderna vrider sig biopubliken i skrattkramper redan efter den första scenen när Borat presenterar sig själv och sin by. Byn ifråga är en sorglig historia: fylld med galningar, våldtäktsmän, prostituerade, djur och samhällets mindre lyckliga judar och romer. Politiskt inkorrekt? No shit. Borat själv är minst lika tokig som sin hembyggd. Han gillar pingpong och discodans och är omåttligt stolt över sin kassettbandsspelare.

Väl framme i USA följer fler dumheter än jag orkar skriva ner, dock av varierande kvalitet. Bland höjdpunkterna finns körskolelektionen, en lektion i amerikansk humor, ett möte med de lokala feministerna och nakenbrottning. Många skämt sker på kazakstans bekostnad när Borat berättar om landets traditionella inställning till judar och romer. Till exempel får vi se när Borat rapporterar live från den årliga “juderusningen”. Anti-semitismen når nya höjder och är ofta sanslöst rolig när fördomarna haglar. Värt att notera är att Baron Cohen själv är jude.

Inspelningen var tydligen en fartfylld historia. Filmteamet var ofta jagade av både farbror blå och FBI för allt från ofredande till terroristmisstankar. Polisanmälningar tillhörde vardagen för teamet och ett par fängelsevisiter förekom. Tur att uppoffringarna lönade sig.

“Borat” är mer än sevärd. Den är ett måste och en blivande kultklassiker. Se den, annars blir Borat avrättad…