Scoop

Det är måndagskväll. Precis som han gjort i över tjugo år promenerar Woody Allen till en jazzklubb på Manhattan. Jazzklarinettist har han varit i mer än tjugo år, och så gott som varje måndagskväll spelar han klarinett på en och samma klubb. När han går dit, vet han vad han får. Woody Allen har äntligen lämnat New York som skådeplats för sina filmer, och plötsligt vet inte vad som väntar oss. När är det dags att byta jazzklubb?
Den döde journalisten Joe Strombel (Ian McShane) får, under färden till “den andra sidan”, nys om en saftig nyhet. Som död har han svårt att ta sig an jobbet men förmedlar uppgiften till den amerikanska journaliststuderande Sondra Pransky (Scarlett Johansson) som under sin tid i London bestämmer sig för att söka mer fakta i fallet. Till sin hjälp har hon den neurotiske magikern Sid “Splendini” Waterman (Woody Allen). Det är som bäddat för intriger, spänning och vriden verklighetssyn.

Även om Woody Allen bytt New York mot London och Diane Keaton mot Scarlett Johansson så är hans karaktär lika neurotisk och ångestfylld som vanligt. Ibland känns det till och med som om Allen driver med sig själv. Vilket är skönt och färskt. Men ibland går det dock till överstyr. När han drar samma skämt andra och tredje gången är det roligt. Men fjärde, femte och sjätte gången är det för mycket. Tittar du på förutsättningarna så är det bara filmvärldens största nervvrak som kommer undan med något liknande utan att bli ifrågasatt. Woody Allen är Woody Allen, och har skapat en enorm, orubblig respekt. “Scoop” är knappast en film som försämrar amerikanens anseende, men Woody, du kan bättre!

Det var bättre förr. I alla fall med Woody framför kameran. Hans repliker glimrar till med jämna mellanrum och bevisar att han fortfarande ser på livet med glimten i ögat, men numera gör han sig bäst bakom kameran. Scarlett Johansson har däremot beskrivits som Allens nya femme fatale, vilket Scarlett tar med ro. Och bara för några veckor sedan svarade hon att hon helst skulle se Woody Allen i rollen som henne, om hennes liv skulle filmatiseras. Banden mellan de båda verkar knytas, och det är bra. Personkemin dem emellan är väldigt bra, och Allen lyckas få ut mycket ur Johanssons annars ganska bleka och tråkiga karaktär.

“Scoop” har ett relativt välskrivet manus. Det är en lätt film, som ibland tenderar till att bli alldeles för lätt. Det blir aldrig någon gåta vi ska fundera ut på, utan vi är hela tiden steget före detektiverna i deras arbete. Vad som beskriver “Scoop” bäst är ändå dess ojämna nivå. En del scener är hejdlöst roliga och andra gäspande tråkiga. Filmen har sina poänger, men kontentan är ändå att den briljanta thrillern “Match Point” var en gener som passade Allen bättre, och det vore inte fel om han ägnade sin dystrare sida mer tid och ta en paus från komedin.

Jazzklubben på Manhattan, den lär han aldrig lämna. Men New York verkar vara ett minne blått. Det är skönt. Om ett år kommer nästa film. Räkna med mig först i biljettkön.