Spider-Man 3

Sam Raimis tredje film om Spindelmannen tar sin början då Peter Parker åstadkommit allt. Han har lyckats hitta balansen mellan sig själv och sitt spindelalterego, han är uppskattad av New Yorks invånare och hans relation med flickvännen Mary Jane växer sig tätare.
Ur situationen växer också hans självförtroende och egoism. Detta sammanfaller med att en oljesvart substans som kommit till jorden med en asteroid från yttre rymden klänger sig fast vid Peter Parkers kropp och färgar hans röda spindeldräkt i blanksvarta nyanser. Den svarta substansen gör honom visserligen starkare och snabbare, men driver också på hans egoism och förändrar hastigt hans personlighet åt det mindre sympatiska hållet.

Mary Jane står inte ut med sin nye egopojkvän och lämnar honom samma kväll som han tänkt fria till henne, och som om inte det vore nog dyker dödsfienderna Sandman, Green Goblin Junior och så småningom även Venom upp eftersom de känner för att bråka lite.

Skurkarna i sig utgör material för tre enskilda filmer och när Peter Parker dessutom ska försöka vinna tillbaka sin älskade Mary Jane mellan allt nätsvingande och extremsportsparafraserande blir filmen lite lätt överlastad. Den utstuderade berättelsen om fenomenet bakom Venom som redovisats i serietidningarna skjuts här åt sidan och ges ingen egentlig förklaring. Istället fokuserar filmen på de scener då Spindelmannen poserar framför amerikanska flaggor samtidigt som den förtäljer lättviktiga budskap om vikten av vänskap och samarbete.

Filmen är visserligen nästan 2½ timme lång men tempot är konstant skyhögt och det blir aldrig tråkigt, visserligen suckar man en smula över de plumpa försöken att göra komedi av filmen då det bara resulterar i en överspelande Tobey Maguire och en regissör som måste känna sig uppenbart vilsen. Det går emellertid inte att förneka faktumet att det här är sommarens i särklass mest välproducerade mainstreamfilm, räknar du dig själv till en annan målgrupp är Spider-Man 3 bara ett långt utdraget slöseri med tid.