Big Fish

Få kan skapa lika fantasifulla världar som Tim Burton. Med filmer som Beetlejuice (1988), Batman (1989) och Edward Scissorhands (1990) har han blivit känd som en regissör med ett helt eget formspråk, och med Big Fish är det återigen en egensinnig historia vi får bevittna. Ewan McGregor och Albert Finney spelar den unge, respektive den äldre Edward Bloom, som tröttnar på att bo i en småstad och därför söker efter en ny plats i tillvaron. Sökandet leder honom ut på en resa över den amerikanska kontinenten, där han som försäljare försöker bli rik på att sälja mekaniska händer. Riktigt rik blir Edward Bloom aldrig, men däremot träffar han en mängd intressanta människor på vägen och är med om den ena fantastiska händelsen efter den andra. Det är i alla fall vad vi får återgivet för oss när Edward Bloom som pensionär berättar skrönor ur sitt liv för sonen Willy (Billy Crudup). Han berättar historier om fisken som är för slug för att låta sig fångas, en olycklig jätte med konstant hunger, siamesiska tvillingar som drömmer om att bli upptäckta, ambulerande cirkusfolk och gömda städer.
Tack vare sin goda berättarförmåga lyckas Edward Bloom trollbinda alla som lyssnar på hans historier. Alla utom sonen Willy. Han är trött på sin fars historier och skulle inget hellre önska än att han berättade om hur han verkligen levt. Men Edward vägrar och hävdar envist att allt han berättat är sant. När så Willy ska gifta sig får han se sin far än en gång stjäla uppmärksamheten genom att han berättar ännu en av sina historier. Willy får nog och anklagar honom för att vara en egoistisk människa som inte bryr sig om honom. Följden blir att de bryter kontakten med varandra. Willy flyttar till Paris och bygger upp ett liv utan kontakt med sin far, ända tills den dag han får reda på att han ligger för döden. Han bestämmer sig för att åka tillbaka till sina föräldrar för att finnas till hands och reda ut den trassliga relationen med fadern. Willys största önskan är att Edward till slut ska riva den mur han byggt upp och berätta sanningen om sitt liv. Men ju mer han försöker komma sin far in på livet, desto längre dras han in i de fantasifulla historierna. Till slut vet han inte längre vad som är fiktion eller verklighet.

Ett genomgående tema i Tim Burtons filmer är karaktärernas konflikt med det konventionella sättet att leva på, och ofta låter han saker som inte hör ihop ställas mot varandra. I Edward Scissorhands går Johnny Depp lös med sina deformerade händer på de perfekt klippta buskarna i det perfekt symmetriska bostadsområdet. I Nightmare Before Christmas gör ett animerat skelett upp med julens alla konventioner och kidnappar tomten. Och i Mars Attacks låter Tim Burton utomjordingar med enorma huvuden gå i krig mot allt som stavas samförstånd och förbrödring. Big Fish faller också in under det här temat, men för ovanlighetens skull har huvudkaraktären ett fullt normalt utseende. Däremot finns konflikten med det konventionella kvar – i det här fallet mellan realism och fantasi. Man skulle nästan kunna se det som Tim Burtons egen syn på filmskapandet, där han gång på gång flyr realismen till förmån för sina imaginära världar. Och i Big Fish fungerar det här väldigt bra. Precis som Willy känner tvivel inför sin fars livshistorier sitter man som åskådare till en början och känner samma sak. Men så småningom kapitulerar man och låter sig svepas med i en värld full av egensinniga karaktärer och miljöer. Även skådespelarinsatserna är mycket bra. Speciellt stark prestation gör Albert Finney, som gestaltar sin roll på ett ytterst känsligt och sympatiskt sätt.