Smultronstället

Det finns filmer där handlingen blir sekundär i sitt förhållande till personporträtten. Där skildringen av karaktärer fäster i högre grad än händelserna i sig.
När Victor Sjöström gör sin tolkning av professor Isak Borg utför han den med en häpnadsväckande noggrannhet och precision, som om han själv visste att det här skulle bli den sista rollen han gestaltade innan sin död några år senare.

Med utgångspunkt från strukturen av en road movie utvecklar Bergman “Smultronstället” till en film full av okonventionella vändningar och regigrepp. Isak Borg genomför som brukligt för genren inte bara den fysiska resan mellan Stockholm och Lund, där han ska föräras titeln som jubeldoktor, utan gör även en inre resa som kommer att påverka hans liv i långt större utsträckning.

Tillsammans med sin svärdotter Marianne, spelad av Ingrid Thulin, stöter Isak Borg på de besynnerligaste personerna under bilresan. De två får snart ressällskap av tre högljudda ungdomar på väg till Italien, tillsammans med vilka de upplever en rad bisarra situationer som berättar om centrala teman i Bergmans regissörskap. Allt avhandlas dock med en lätt humoristisk ton som inspirerat många yngre regissörer, inte minst Godard i road movien “Week-End”.

Det som utspelas utanför bilen blir dock bara till parenteser i förhållande till det som händer innanför karossen, och inte minst inom Isak Borgs huvud. Dialogsekvenser mellan Isak Borg och Marianne varvas med sekvenser av professorns drömmar och minnesbilder där personer från hans barndom brutits ner till karikatyrer som bara tjänar till att påminna honom om den själviske människa han under åren av ensamhet gradvis förvandlats till. Isak Borgs mardrömmar spelas upp i kafkatonade miljöer där Bergman skildrar situationer av hjälplöshet på samma sätt som Fritz Lang. Gränserna mellan dröm och verklighet blir på ett skickligt vis allt suddigare samtidigt som den person Isak Borg en gång varit steg för steg blottläggs.

Framställningen av professorns karaktär är både obehaglig och skrämmande. Men när den sista bildrutan lägger sitt lugn över berättelsen framstår karaktären kanske mest som lockande, åtminstone för en generation som önskade att den var en generation som önskade att den var äldre och ensam.