Final Fantasy VII

Final Fantasy VII var ett rollspel som fick stor uppmärksamhet till spelkonsolen Playstation och fortfarande anses vara ett av seriens bästa spel av fansen. Fyra år har de väntat på att filmen som skall ge ljus åt spelets efterdyningar skulle lanseras. Fyra års väntan, fyra års förhoppningar.
Final Fantasy VII: Advent Children är renodlad fanservice. Det råder ingen tvekan om det. Att sätta sig ner och titta på filmen utan att vara insatt i Final Fantasy-spelet är som att åka skridskor för första gången: man irrar omkring och till slut faller man pladask likt Bambi på hal is. Du kastats rakt in i handlingen och får egentligen inga svar på en endaste fråga. Suddiga tillbakablickar och drivandet av historien är bara poänglöst att försöka förstå om du aldrig har kommit i kontakt med spelet.

Animationerna är i världsklass. Actionsekvenserna är bokstavligen makalösa även om de är designade för att njutas av i slow-motion med tanke på det fullkomligt galna tempot. Konstigt nog är karaktärernas ansikten relativt livlösa och smått träiga. Förvisso har de aldrig strävat efter realism, men det känns ofärdigt på något sätt. Jag hade personligen sett att de utvecklade filmen grafiskt från spelets grundläggande design eftersom karaktärer och miljöer fortfarande hade varit bekanta även efter en rejäl make-over. Nu blev det bara halvdant gjort. En form av tråkig kompromiss för att inte irritera de redan troende.

Den närmast legendariske spelmusikskompositören Nobuo Uematsu hanterar filmens soundtrack på ett behagligt sätt, även om vissa stycken känns mer eller mindre felaktigt placerade sett till stämningen i helhet.

Filmen är för fansen, den är skapad för personerna som spenderade hundratals timmar framför tv-skärmen med en handkontroll i högsta hugg. För den oinvigde framstår det bara som något fräckt för stunden där actionsekvenserna får en att gapa av förundran och övrig speltid framkallar krampaktiga gäspningar. Den imponerar på många sätt i avdelningen: svulstig datorgrafik. Tyvärr stannar intrycken där och resten av filmen faller snabbt i glömska.