Levande måltavla

Det fanns en tid då filmerna om James Bond inte endast bestod av stora explosioner och häftiga specialeffekter. En tid då knytnävar och vackra miljöer gick före öronbedövande vapenstrider. “A View to a Kill” var en av de sista filmerna som försökte följa denna, lite äldre mall Bondfilmer. Den mall då filmerna om agent 007 var som allra bäst.
Bonds kollega, agent 003, hittas död i Sibirien under märkliga omständigheter. På kroppen finner man ett mikrochip utvecklat av britterna för att kunna försvara sig mot kärnvapenangrepp. Det går snart upp för Bond och hans kollegor att ryssarna fått tag i chippet, och man misstänker industrimannen Max Zorin, vars hästar ständigt vinner sina lopp på ett oförklarligt sätt, ligger bakom dådet. Bond åker iväg till Zorins franska villa, och upptäcker snart att hästarna har inopererade mikrochips i sina ben. Snart visar det sig dock att Zorin har betydligt större planer än så…

Den sista filmen om James Bond med Roger Moore som huvudrollsinnehavare är också hans sämsta. Visserligen, försöker Moore, som alltid gestalta Bond med en mer rofylld ton, och som alltid gör han en intressant tolkning. Den annars så seriösa agenten har bytt ut de allvarliga minerna mot leenden, och de oneliners som brukar vara så karaktäristiska i bondfilmer har ersatts av skämtsamma kommentarer. Hur fungerar det då? Halvbra, någonstans känns det ändå som att det ligger i James Bonds natur att vara en iskall person, som är sparsam med sina skämt. Roger Moore är inte den bästa skådespelaren som har gestaltat Bond, men han är heller inte den sämsta. Detta trots att han i “A View to a Kill” gör en ganska medioker insats.

“A View to a Kill” är som sagt en av de sista Bondfilmerna som följer samma spår som de äldre filmerna. Tyvärr har regissören John Glen velat krydda på detta med lite mer moderna inslag, och resultatet blir en schizofren blandning där man inte vetat om han man ville förnya bond eller behålla det gamla konceptet.

Något fatalt jättemisslyckande vill jag dock inte säga att “A View to a Kill” är, det har nämligen också skett en hel del positiva förändringar. Detta märks till exempel på musiken, som har utvecklats och blivit en riktigt passande stämningshöjare. Dessutom är “A View to kill” betydligt mer fartfylld och intensiv än föregående filmer, utan att det blir larvigt. Tack vare detta blir det aldrig riktigt tråkigt, och även fast det kanske inte är alltför välgjort så blir det aldrig oengagerande.

“A View to a Kill” är en medelbra Bondfilm, som ni i så stor utsträckning som möjligt bör undvika. På något sätt försöker man behållas samma koncept som alltid, men i lite nyare tappning, vilket fungerar ganska dåligt. Och det var efter “A View to a Kill” som man på allvar började fundera på om filmerna om James Bond någonsin mer skulle bli sig lika.