Persona

Persona från 1966 är den kanske mest analyserade av Ingmar Bergmans filmer. Den är suggestiv, psykologiskt utmanande och öppen för ett närmast oändligt antal, ungefär lika rimliga tolkningar. På ytan är berättelsen relativt enkel: Sjuksyster Alma (Bibi Andersson) anlitas för att sköta om den kända teaterskådespelerskan Elisabeth Vogler (Liv Ullman), som mitt under en föreställning slutat prata. För att koppla av, åker Alma och Elisabeth på doktorns (Margaretha Krook) inrådan, till ett hus vid havet, där de tillbringar sommaren.
Men Persona handlar som namnet antyder primärt om masker, gestalter och roller. Det är oklart om Elisabeth och Alma verkligen är två skilda individer, om de är två identiteter hos samma person eller om den ena kanske är den andras själ eller undermedvetna (Alma kommer från latin och betyder just själ). De båda kvinnorna kämpar på en gång ifrån varandra och vävs samman. Ju mer Elisabeths tystnad tränger igenom i huset, desto mer anförtror sig Alma åt henne och avslöjar sina innersta hemligheter. En möjlig läsning av filmen är att den viljestarka patienten på det här sättet successivt erövrar sin själsligt svagare skötares identitet – tar den i besittning. Ju mer Alma berättar om sig själv, desto mer av hennes identitet förs över till Elisabeth.

Persona trängs med sin åskådare – den tar plats, men vägrar samtidigt, precis som sin handling, att visa sitt rätta jag. Inte ens när Elisabeth slutar prata kan hon undvika sitt lögnaktiga tonfall och sina falska gester. Vi bär alltid masker inför varandra och oss själva, eller som doktorn uttrycker det: “Verkligheten djävlas. Ditt gömställe, det är inte tillräckligt tätt. Överallt sipprar det in livsyttringar”.

Bergman debuterade som regissör i samband med att världen började bli varse de hundratals miljoner döda som andra världskriget krävt. Kanske är det därför som hans filmer alltid kretsar kring dualismen mellan hoppfullhet och fullständig meningslöshet – mellan varat och intet. I Persona är det bland annat viljan som Bergman tar fasta på i sina försök att lösa denna konflikt. Elisabeths tillstånd är vare sig fysiskt eller psykiskt, utan beror snarare på ett medvetet beslut att inte prata. Flera stycken i Almas dialog med sin tysta patient berör viljans styrka, liksom de återkommande bilderna på munken som tände eld på sig själv under protesterna i Vietnam 1963.

Sven Nykvists oscars-belönade foto och filmens geniala ljussättning skapar en fängslande stämning kring de båda kvinnorna. Och även om filmen är vackert sparsam med det mesta, så bjuder den desto mer på sina skådespelare. Kameran kryper karaktärerna in på bara skinnet för att avslöja varje nyansskiftning och minsta lilla ryckning. En höjdpunkt är förstås den scen där vi får se samma sekvens två gånger från olika perspektiv och där kvinnorna till slut smälter samman.