Irreversible

Fransk film har för det mesta alltid stått för kvalitet. Antingen är det för att vi tar in gräddan av fransk film eller så är fransk film överlag bra. Jag tänker främst på Mathieu Kassovits “La Haine” (Medans vi faller) och Jan Koulens “Dobermann”. La Haine uppvisade dels en skakande realism och dels en vilja att provocera och ifrågasätta. Dobermann uppvisade grym action när den är som bäst. Båda filmerna hade Vincent Cassel i huvudrollerna. Här är han tillbaka i en film som uppvisar både skakande realism och en studie i våld. Men också en studie i talang.
“Hämnd är en människas rätt”. Med dom väl valda orden så inleder Marcus (Vindent Cassel) och Pierre (Albert Dupontel) sin resa som leder till den brutalaste hämnden jag någonsin skådat på film. Irreversible har en simpel historia. Hämndhistorier brukar oftast vara så. Desto mer intressantare är varför dom utkräver hämnd och vad konsekvenserna blir när man agerar först och tänker sen. Irreversible spelas upp baklänges och det är effektivt eftersom man blir nyfiken på varför dom beter sig som dom gör. Tillslut rättfärdigas deras hämnd när man får reda på orsaken. Men ändå blir det bara fel.

Regissören Gaspar Noe har i Irreversible skalat bort allt det goda i människans natur. Han visar istället upp ren och skär ondska som vi tar fram när vi drabbas av någonting fruktansvärt. Filmen visar upp en otäck realism, man får nästan lite snuffkänsla när man ser den. Det är noll klipp i vissa scener och osynliga i andra. Detta bidrar till den starka känslan av realism. Som konst sett är Irreversible en film att betrakta. Det är snyggt filmat och skådespelarna visar upp otroliga improvisationsfärdigheter. Vincent Cassel, Monica Bellucci och Albert Dupontel är alla oerhört skickliga. Manuset var ett tresidigt utkast så alla repliker är nästan improviserade. Som film sett är den ganska tunn. Första halvan av filmen är mycket bra och den lyckas få en involverad och utsatt på samma gång. Andra halvan är dock inte lika bra och filmen tappar tempo eftersom dialogen är improviserad. När Marcus, Alex och Pierre sitter och pratar sex på ett tunnelbanetåg blir det bara ointressant och långdraget. Visst kan man bli förundrad och fascinerad hur perfekt synkat och genomtänkt varje klipp är men utan intressant dialog tenderar det att bli tråkigt. Dessutom är filmen inte för alla. Den är rå och otäck och hämnden och våldtäktsscenen är så realistiska att det går knappt att titta. Det är ingen film man sitter och kollar på med familjen en mysig fredagskväll.

Gaspar Noe säger själv att han gör b-filmer, eller lågbudgetfilmer om man ska sätta en bättre term, men att han försöker filma dom så konstnärligt som möjligt. Irreversible visar verkligen upp prov på hans gedigna kameraarbete när han låter den snurra runt i alla omöjliga och konstiga vinklar. I inledningen av filmen har han dessutom lagt till ett svagt ljud som man inte kan höra med blotta örat men som ska framkalla illamående och yrsel.

Faktum är att det funkar och man känner sig illa till mods när kameran bara snurrar samtidigt som det kusliga soundtracket bara maler i öronen. Många har kritiserat Irreversible för att dom tycker att den enbart exploaterar våld. Visserligen är det oklart om Noe bara vill chockera men jag tycker att filmens bästa punkter är dom två otäcka scenerna eftersom det är dom som det bygger på. Våld föder våld och en extremt elak handling föder en ännu värre motreaktion. Noe skildrar bara människans sanna natur och instinkt och när nära och kära skadas då kommer det att flyta blod oavsett vem som står i vägen. Kritiken har också riktats mot baklängesscenariot men även där tycker jag att det enbart är till filmens fördelar. Man kastas direkt in i en hämnd och det enda man kan göra är att antingen blunda eller gapa. Vad hände? Såg jag nyss det där?

Irreversible ser man nog bara en gång. För den som klarar av att se den så sätter den garanterat sina spår och med det så sätter fransk film en farlig gräns med vad man kan visa på film.