Rocky Balboa

Det går ju inte att ta ifrån Stallone att det är en smula präktigt att regissera, och spela huvudrollen, i en boxningfilm när man har fyllt sextio. Därför är det synd, men kanske inte så konstigt, att filmen trillar in i branschstandarder och hänger upp sig på krokar som redan är upptagna av Million Dollar Baby och Rockyesqua filmer om sporten och mentaliteten.
Det är ett billigt famlande efter att blåsa modernitet i en dammig filmserie när man placerar handlingen kring en datorsimulerad spekulation om hur en match mellan dagens tungviktsmästare Mason Dixon och gårdagens Rocky Balboa skulle sluta. Enligt datorn skulle en Rocky när han var i toppform vara överlägsen Dixon. Och trots att den datorsimulerade boxningsmatchen mest är ett tekniskt experiment sätter den igång diskussion och spekuleringar om hur utgången skulle bli om matchen ägde rum i verkligheten. En åldrad Rocky Balboa mot en Mason Dixon på sin topp.

Vid den här tiden har Rocky har för länge sedan dragit sig tillbaka från boxningen. Han lever ett stillsamt och sorgset liv på baksidan av den amerikanska drömmen och driver en italiensk restaurang som besöks av en brokig skara middagsgäster. Från avdankade boxare till unga kompisgäng som tar en bit mat medan de lyssnar till en av Rockys knockouthistorier. Häri ligger filmens kvalitet, skildringen av en karaktär som vunnit det mesta i livet, och sedan förlorat det. Han har inte längre boxningen, inte längre sin fru, hans intellekt är för alltid försvunnet och han håller på att tappa sin son. I sitt sökande efter ett värdigt liv, eller i sin flykt från det nuvarande, vänder han sig inåt, börjar leva sitt liv genom sina minnen. Det är en mycket sorglig karaktärsskildring, men den är samtidigt varm. Rocky har förlorat allt, kvar har han bara sitt hjärta.

Men det är också i den karaktärsskildringen som filmen tippar över den fina linje mellan cinematikromantisk sötma och hollywood-slisk, den linje som Million Dollar Baby klarar med millimeter blir Rocky Balboas fall. Sylvester Stallones karaktär nämner vid ett tillfälle varför han ställer upp i matchen mot Dixon som han bortom alla tvivel kommer att förlora. Han förklarar att han måste bli av med odjuren i sin mage, den där känslan av att något är ofullbordat. Någonstans vill jag se en självbiografisk tendens i just det ögonblicket. Att Stallones återvändo till Rockyserien är ett sätt att bli av med den obehagliga känslan, att den här filmen är ett försök att sätta punkt för ett avsnitt ur hans liv. Jag önskar verkligen att det är så.

Eller så är Sylvester Stallone, precis som Rocky Balboa, bara ute efter pengarna.