Stranger than Fiction

Marc Foster, en av de mest intressanta regissörerna i Hollywood idag är 37 år och tycks få allt han rör att bli till guld. Nu har han försökt att göra den dalande Will Ferrell till guld. Problemet ligger inte i Fosters regi, snarare att Will Ferrell är emotionellt slut som skådespelare.
Will Ferrell axlar rollen som Harold Crick, en paragrafryttare och skattmas utan varken vänner eller familj. Sina trista, innehållslösa dagar går ut på att räkna allt i hans omgivning, och minutiöst planera varje steg. En morgon står Harold borstar tänderna, då han plötsligt hör en kvinnlig berättarröst som ihärdigt återger hans handlingar i detalj.

Karen Effiel är berättarrösten, en författare var senaste och första roman på tio år handlar om den ordinäre Harold Crick. Vad hon inte vet, är att hennes fiktionella karaktär är riktig – och de som händer i historien, återspeglas i den riktige Harolds liv. Plötsligt är den alldaglige Harolds tragiska vardag i gungning – speciellt med tanke på att alla Effiels böcker slutar med att huvudpersonen dör.

Peter Weir lyckades göra människor av både Robin Williams och Will Carrey i “Döda poeters sällskap” respektive “The Truman Show”. Marc Foster gör ett gott försök med Will Ferrell. Skillnaden är att Ferrell bevisar att han varken fungerar som seriös eller oseriös. Ferrell lyckas inte behandla sin roll med tillräcklig pondus för att han ska bli trovärdig. Han blandar in sitt mindre seriösa jag i en film som egentligen kräver en lågmäld person med förmågan att anpassa sin karaktär efter situationen.

Ferrell är inte värdelös. Zach Helm smarta originalmanus lyckas hålla upp till och med den sämste. Birollerna med Maggie Gyllenhall, Dustin Hoffman – och framför allt Emma Thompson i spetsen är också starka. Thompson står i en klass för sig själv, hon lyckas förmedla sin karaktärs skrivkrampsångest på ett lysande sätt – och det vore inte mer än rättvist om hon Oscarsnominerades för sin prestation.

Scenerna är överlag enkelt men funktionellt filmade, och innehåller en hel del snygga grafiska överraskningar. Att Marc Foster är en ambitiös filmmakare kan inte ha gått någon förbi. Både “Finding Neverland” och “Stay” – hans senaste filmer – innehåller visuella element som vi sällan sett förr. I “Stranger than Fiction” jobbar han vidare på detta och skapar en snygg scenografi med Harolds extremt avskalade och tillrättalagda lägenhet och kontorslandskap, i kontrast med Anas (Maggie Gyllenhaal) ostrukturerade, färgglada och lite galna omgivning.

Det är tydligt att Marc Foster tittat extra mycket på Michael Gondry och att Zach Helm tittat ännu mer på Charlie Kaufman. “Stranger Than Fiction” faller på Ferrell. Hans blotta närvaro spolilerar filmen, och med en mer karesmatisk skådespelare hade detta mycket väl kunnat bli en av årets bästa filmer.