Familjen Robinson

Disney var en gång i tiden produktionsbolaget som gav den yngre generationen en anledning att besöka biografen. Produktionsbolaget som ständigt lyckades med konststycket att göra tecknad film som tillfredställde såväl vuxna som barn. Sedan byttes penna och papper ut mot datorer när den datoranimerade filmen gjorde entré och sedan dess har Disney haft svårt att producera lika högkvalitativa filmer.
I stora drag handlar “Familjen Robinson” om Lewis, en pojke på elva år som, när han var ett spädbarn blev lämnad på trappan till ett barnhem och nu bestämmer sig för att söka upp sin riktiga mamma. Lewis, som spenderar fritiden som uppfinnare har nyligen uppfunnit en “minnesmaskin” som ska hjälpa en att komma ihåg gamla minnen. Tyvärr blir maskinen stulen av en man från framtiden och i filmen får vi följa Lewis och en vän på deras jakt efter maskinen samtidigt som Lewis också letar efter sin mor. Ja, historien är precis så rörig som det låter.

Det ska redan från början understrykas att jag såg den svenska, dubbade versionen och därför inte kan kommentera den engelskspråkiga versionen. Tyvärr känns det inte som att filmen hade blivit mycket bättre på engelska, eftersom filmens största problem faktiskt är den bristfälliga handlingen. På pappret må det se både intressant och lagom barnanpassat ut, men någonstans i adapteringen mellan idé och färdig film har något gått väldigt fel och resultatet är något av det mest röriga jag har sett i en barnfilm. Filmen känns nästan som att man har tagit ett antal löst ihopplockade scener och satt ihop dem och bildat en film som är så rörig och komplex att det stundtals bara är jobbigt att titta på. Att den dessutom ska vara anpassad till barn känns ganska ironiskt.

Inte heller i övrigt finns det mycket att hurra för, utan tvärtom saknas alla de element som gjorde exempelvis “Hitta Nemo” eller “Shrek” till de framgångar de var. Dels har vi på senare år blivit bortskämda med att filmer av detta slag blir allt snyggare animerade. Tyvärr är “Familjen Robinson” snarare ett steg baklänges vad det gäller animeringen. Och även om det kanske inte är animationerna som barnen i första hand bryr sig om så är det tråkigt att se att Disney inte har lyckats, eller inte lagt ned tillräckligt med tid för att göra en vacker och välanimerad film. Vad som kanske främst skiljer “Familjen Robinson” från tidigare animerade succéer är dock att den inte är rolig. Antalet tillfällen jag ens rycker på mungipan går lätt att räkna på en hand, och jag har svårt att tänka mig att de yngre kommer att skratta mer eftersom det knappt finns några inslag som ens kan tänkas vara roliga. En del av humorn går säkerligen förlorad i och med dubbningen, men jag har svårt att tänka mig att man kan ha förlorat så pass mycket i försvenskningen.

Jag betvivlar inte att “Familjen Robinson” är ett snäpp bättre i originalversionen, och jag betvivlar inte heller att den yngre generationen som filmen är ämnad åt kommer att tycka att den är bättre än vad jag gjorde. Men jag betvivlar starkt att någon av dessa faktorer någonsin kommer att få någon att nämna “bra” och “Familjen Robinson” i samma mening.