Sunshine

Danny Boyle är onekligen en mångsidig regissör, som trots sina få filmer redan har utforskat de flesta genres. När han nu dessutom ger sig in på science-fictiongenren är det ett åter igen ett tappert försök – som denna gång inte når riktigt hela vägen.
Året är 2057, solen håller på att slockna och jorden och dess mänsklighet är hotad. Hoppet står till åtta astronauter ombord på rymdfärjan Icarus II som har till uppdrag att med hjälp av en enorm bomb få fart på solen igen. När de närmar sig sin destination stöter de dock på ytterligare en rymdfärja, Icarus I som lämnade jorden sju år tidigare med samma uppdrag, men försvann spårlöst. Man börjar undersöka skeppet, och snart börjar problemen avlösa varandra för besättningen på rymdfärjan.

Det är inte lätt att göra science-fictionfilmer som uppskattas av biopubliken, kanske ännu svårare är det att göra sådana som uppskattas av kritikerna. Kubrick lyckades med “2001”, George Lucas lyckades med “Star Wars”, men sedan är det få filmer inom genren som idag kan benämnas som klassiska. “Sunshine” kommer antagligen inte heller att göra det, även om det på många sätt är en intressant film av en intressant regissör. Danny Boyle är nämligen, som vi sedan tidigare vet, en lekfull regissör som inte böjer sig för att göra lite särpräglade filmer. Detta resulterar i att “Sunshine” blir en ojämn film. Å ena sidan är detta en mångsidig film, som under sina två timmar hinner med mycket, och som bjuder på både skratt och gråt. Å andra sidan går lekfullheten hos Boyle ofta till överstyr, och det visuella arbetet är faktiskt inte mycket att hänga i granen. Miljöerna är visserligen trovärdiga, men specialeffekterna som är pålagda tillför sällan någonting, utan bidrar istället till att det stundtals bara blir jobbigt att titta på.

Prestationerna från skådespelarna är i överlag ganska bra, även om Cillian Murphy är den som sticker ut mest. Åter igen gör han en alldeles lysande rollprestation och tillför mycket till filmen. Även musiken fungerar bra som stämningshöjare. Tyvärr räcker inte detta för att helt rädda “Sunshine”. För det blir aldrig tillräckligt intressant för att man ska bli engagerad som tittare, istället känns det mer som en film i mängden, även fast den egentligen skiljer sig från det mesta.

Det finns många anledningar att älska “Sunshine”. Inte minst att den är så pass mångsidig, att den inte liknar något vi tidigare har sett, och Cillian Murphys insats. Tyvärr finns det minst lika många anledningar att hata den. Och när slutet närmar sig och det hela går över i en skräckfilmsliknande kallabalik kan man tyvärr inte annat än sucka.