TMNT

Vi är kanske sex år och vi spelar Turtles in time. På Super Nintendo.
Vi hade fluktat i serietidningarna om turtlarna utan att fatta vad det handlade om – men bilderna var vackert våldsamma – och jag vill minnas att Sebastian som redan på dagis var störst och tjockast av oss hade kommit över en vhs-kopia av den tecknade tv-serien från slutet på åttiotalet.

Men vår Turtleskonsumtion, och därmed även vår generella kulturkonsumtion, bestod i huvudsak av ett frenetiskt nötande av sneskontroller och pixelperfekt sidescrollaction. Tack vare ett konamiproducerat licensspel stillade jag mitt superhjältesbehov, och jag kan när jag tänker tillbaka inte plocka en enda enskild kulturyttring ur min barndom som haft större betydelse för mig (Bamse undantaget, men det hade jag ändå aldrig erkänt då).

Därför är det inte konstigt att det gör ont att se sina barndomshjältar återskapade i plastig grafik värdig en borttappad Nemo. De känslor jag associerade ninjasköldpaddorna med, det kulturella kapital jag på senaste tiden tillskrivit serien sedan jag förstått vidden av Frank Miller-parafraseringen, allt är som bortblåst och utbytt mot platta sköldpaddor utan karaktär och historia.

När Kevin Munroe placerar “Teenage mutant ninja turtles” i sammanhang långt bort från originalidéerna känner jag mig borttappad, en fånig och obegriplig historia om lurviga monster och en odödlig arkeolog som tröttnat på livet fogas på ett något krystat vis ihop med ett familjedrama mellan sköldpaddsbröderna som inte riktigt kan komma överens. Hela filmen blir ett omotiverat sidospår på Turtles-licensen som oinvigda kommer ha svårt att greppa och som nördarna kommer att hata för dess okänsliga förvaltning av originalkonceptet.

Jag kan köpa petitesser som dåligt manus och fumligt nytänkande, jag accepterar till och med motvilligt att karaktärerna blivit än mer stereotypa och att Michelangelo numera står så psykologiskt nära Jar-Jar Binks att det blir obehagligt. Det viktigaste med “Teenage mutant ninja turtles” har alltid varit slagsmålen, välkomponerade ninjamoves och visuella ljudeffekter. Men i filmen som går upp på våra biografer i nästa vecka är inte ens det här särskilt intelligent utfört, ett par våldscener är på sin höjd spännande, men inte en enda bildruta av filmen känns särskilt välregisserad.

Och det gör mig besviken.