Superman Returns

Behöver världen Stålmannen? Det får vara osagt, men jag kan konstatera att efter att ha flugit rakt upp på biotoppen i USA så vill vi åtminstone ha honom. Ja, vi vill ha Bryan Singers nya “Superman Returns”. Vi vill ha allt. Clark, Lois och Lex.
Efter en fem års tidsperiod ute i yttre rymden i sökandet efter planeten Krypton återvänder Stålmannen (Brandon Routh) till jorden som Clark Kent, skribent för The Daily Planet. Men han upptäcker snart att världen har gått vidare. Det har den gamla flamman Lois, som införskaffat både pojkvän och barn också gjort. Men den gamla ärkefienden Lex Luthor, förnämt spelad av Kevin Spacey, har självklart kokat ihop en ondeskull plan som måste stoppas och Clark får återigen anledning att byta.

Det är Bryan Singer som djärvt greppat tag i denna filmhistoriska klenod och prydit den med halv-debutanten Brandon Routh, American ‘Kevin Spacey’ Beauty och den bländade skönheten Kate Bosworth som redan tidigare spelat mot Spacey i “Beyond the Sea”. Flera andra regissörer har tidigare försökt och återupliva projektet men avbrutit vid en närma inblick i det hela. Men Singer har faktiskt lyckats tillfredställa publiken med “Superman Returns”. Filmen känns väldigt emotionellt laddad hela vägen och lägger mindre fokus på överstylade actionscener, men det gamla goda Stålmannen-stuket finns självklart kvar. Routh gör en överraskande bra rolltolkning som Stålmannen/Clark Kent och är definitivt godkänd för en nykomling. Men det är svårt att överträffa Kevin Spacey. Han lever ut sin roll till max och helt omfamnar Lex Luthors karaktär. Bosworth är väldigt söt, men hon lyckas inte med mycket mer än en knapp övertygelse.

Christopher Reeve kommer nog för mig alltid vara den riktiga Stålmannen, och Gene Hackman alltid den riktiga Lex Luthor. Men “Superman Returns” gör ändå ett bra jobb, och Bryan Singer skall ha all ära. 1978 kom orginalet, regisserat av Richard Donner, med citatet “Du kommer att tro att en man kan flyga”. Efter att ha sett Singers nyinspelning har jag fortfarande inga tvivel, och Stålmannen lyckas fortfarande få mig att gråta.