28 veckor senare

Danny Boyle och Alex Garland gjorde ett tappert försök att nyansera zombiefilmsgenren med sin “28 dagar senare”. Verkligheten kändes inte långt borta när de båda introducerade ett virus som utplånade stora delar av London och gjorde människorna galna och törstiga efter blod. Boyle och Garland lyckades förmedla en mörk och dyster stämning, och zombierna var inte längre de långsamma, stönande varelserna man var van vid. De var hypersnabba och starka, frustrerade och arga. I uppföljaren har Danny Boyle tagit steget åt sidan som regissör till förmån för spanjoren Juan Carlos Fresnadillo som förvaltar den brittiska duons arv med ett solitt hantverk. Boyle och Garland har haft exekutiva producentroller den här gången och det märks att dem har varit involverade i produktionen.
“28 veckor senare” börjar bra. Inledningssekvensen är strålande sammansatt med stressiga klipp, dyster musik och skoningslöst våld. En stor dos olika känslor slungas rakt i ansiktet på tittaren under de inledande tio minuterna. Vi får se protagonisten Don (Robert Carlyle) och hans fru som har barrikaderat sig i en övergiven byggnad tillsammans med ett fåtal överlevande. Lugnet övergår snart till total panik då ett stort antal infekterade tar sig in i byggnaden och strimlar allt som rör sig. Don flyr hals över huvud och lämnar sin fru åt sitt öde då hon inte kan ta sig ut ur huset. Han jagas av massvis med infekterade människor men lyckas tillslut fly med hjälp av en båt. Vi får sedan ta del av historien där USA har inlett en hjälpinsats för att förgöra viruset som har utplånat stora delar av England. Det var sex månader sedan den sista infekterade människan utplånades och människor börjar återigen flytta in i London för att börja om på nytt. Men allt går inte som planerat då viruset återigen är tillbaka till staden.

Domedagskänslan och den nerviga stämningen är kvar från föregångaren. Särskilt i den första halvtimmen är denna känsla ständigt närvarande och ödsligt, tomma gator är en vanlig syn. Fresnadillo lyckas utmärkt att förmedla uppgivenheten man fann i “28 dagar senare”. Den strålande musiken ökar den känslan och tillsammans med bra skådespelarprestationer blir scenariot övertygande och förhållandevis realistiskt. Lite trist är det sedan att den här fina inledningen övergår till en mer traditionell actionfilm när militären får order om att skjuta på allt som rör sig. “28 veckor senare” har ett högt tempo rakt igenom men det känns som att actionbiten får ta lite för stor plats mot slutet till förmån för den obehagliga stämningen och ett försök att ge mer djup åt storyn. Fresnadillo har dock fortfarande fokusen kvar och levererar ändå en ganska bra mix även om vissa sekvenser hade kunnat skippas. Blodet ökar även det i kvantitet och våldet är stundtals riktigt brutalt. Det skildras med energiska och snabba klipp och ger en ganska tillfredställande och panikartad känsla.

Vad jag tycker om med “28 veckor senare” och dess föregångare är att realismen på något sätt är så påtaglig. Det är mer än en vanlig zombiefilm och man känner sig övertygad att en vacker dag kanske detta kan inträffa. Filmerna träffar på rätt punkter och det är det som gör dem så obehagliga. Precis som i föregångaren är “28 veckor senare” en ständig kamp för överlevnad och publiken hamnar i en hopplös situation, då det enda man tycks kunna göra är att springa för glatta livet.

“28 veckor senare” är en bra uppföljare och ett lyft för skräckgenren efter mediokra inslag på senare år. Det är en film som står på sina egna ben bakom sin storebror och en “28 månader senare” är nog inte långt borta. Värt att notera är att dessa två filmer inte refererar de infekterade människorna som zombies en endaste gång.