Pingvinresan

På den tuffaste platsen på jorden finner kärleken en väg. Luc Jacquet har lyckats med det omöjliga. Att utan någon skådespelare, utan bara helt naturliga bilder och välanpassade röster skapa en omskakande, känslig och framförallt rörande historia om ett pingvinår.
Vi får följa en stor pingvinflock då den gör sin långa marsch mot ett isflak där de årligen tillbringar nio månader av året. Där skall de dansa, och föda sina barn. När ägget måste skyddas under den tuffa vintern beger sig först mödrarna tillbaka till vattnet för att fiska, och sedan föra tillbaka födan till barnet.

Pingviner är en fågelfamilj som lever huvudsakligen i Antarktis. Pingviner kännetecknas av att de inte kan flyga, men däremot är goda simmare. Pingviner blir mellan 30 (dvärgpingvin) och 120 centimeter höga (kejsarpingvin). Det finns 17 kända nu levande arter. Av dessa är de två största kungspingvin och kejsarpingvin. Pingviner lever i huvudsak av krill, små bläckfiskar och en del småfisk.

Att läsa på lite innan du besöker pingvinvärlden som Luc Jacquet målar upp är att rekommendera. Jacquet tar oss otroligt nära pingvinernas sätt att leva, och missar inte någonting. Alla viktiga skeenden under året är porträtterade. Från att pingvinerna dansar, de hårda stormarna, till att mödrarna skall finna föda.

Ljudet är exceptionellt bra, och trots att Luc Jacquet och hans medarbetare måste stå på avstånd då de filmat ser vi allting ur en pingvins ögon. Rösterna som porträtterar en moder och en fader (franska versionen) tillför också djup och extra sentimentalitet. Morgan Freeman, som har den engelska berättarrösten, är bättre än sina franska kolleger. Den mörka och djupa rösten har alltid passat som berättarröst, och “March of the Penguins” är inget undantag. När dessa berättare inte får berätta tar Emilie Simons fantastiska röst plats. Jag har sällan fått sådan gåshud då pingviner i solnedgången kramas och Simons elektroniska röst lyckas dra i alla känslotrådar.

“March of the Penguins” är en rörande dokumentär som fungerar förvånansvärt bra trots att manus inte finns. Fantastiska vackra vyer varvas med horribla förhållanden, misär och död. Känslorna flödar och likheterna till människan är slående många. Pingvinerna visar att människan har otroligt mycket kvar att lära. Att anpassa sig efter förhållandena till exempel, pingvinerna lyckas, men inte vi.