Skjut på pianisten

Insidan av ett spelande piano genom svartvitt cinemascope är bland det vackraste som avbildades i en film under den franska nya vågen. Den mängd detaljer som fyller pianots innandöme, den otroliga arkitektoniska precision med vilken instrumentet är konstruerad. Hos Truffaut är den komplexitet som ett piano illustrerar genom tonerna som uppstår varje gång en hammare slår an en sträng inte bara själen i ett musikstycke. Utan blir också en metafor för ett brydsamt, besvärat sinne i en fantastisk rolltolkning av Charles Aznavour.
Jag har funderat i timmar över Truffauts inställning till den amerikanska film noiren, huruvida Skjut på pianisten skulle vara en hyllning eller satir över de amerikanska deckarhistorierna. En ironisk homage, eller en ofärgad tolkning. Egentligen saknar det relevans, Skjut på pianisten handlar inte om Truffauts relation till film noir, snarare relationen till konstnärskapet. Hur det kan rädda en människa som annars skulle förtäras av sorg och vemod.

Charles Aznavours karaktär Charlie Kohler är en djupt deprimerad kafépianist som flytt från ett Sinatra-artat kändisskap sedan hans fru begått självmord på grund av hans oförmåga att uttrycka sina känslor. Hans värld har krossats, tillsammans med den konstlat kaxiga personlighet han byggt för att klara av artistlivet, och han söker nu terapi hos ett sunkigt piano på ett nedgånget kafé i Paris.

Medan vi sjunker djupare i Charlies sinne rullas hans förflutna upp och förståelsen för hans psykiska problem blir allt mer påtaglig. Vid sidan av detta precisa personporträtt utvecklas en kärlekshistoria mellan Charlie och en servitris på kaféet som intelligent illustrerar hans blyghet genom tragikomiska scener där hans inre brottas med sig självt för att göra bort sig inför servitrisen. Samtidigt växer en gangstersaga fram när Charlies bror Chico råkar dra på sig två ilskna skurkar sedan han lurat dem på bytet från ett rån de gjort tillsammans. Charlie blir offer för sin brors klumpighet och finner sig plötsligt lika delaktig i affären.

Bihistorierna är narrativt ganska ointressanta, fotografiskt habila och överlag väldigt traditionella. Men den inre dialog som Aznavours karaktär ständigt återkommer till kryddar filmen och gör den till något större än ett romantiskt gangsterdrama. Den vackra skildringen av en konstnärs psyke som vandrar mellan personligt välmående och tragedi. Mellan konstnärlig slätstrukenhet och fenomenalitet. Skjut på pianisten blir en film om problemet i att god konst förutsätter lidande. Precis som De fyrahundra slagen förutsätter en hemsk barndom. För när en stillsam bild av Charles Aznavours melankoliska ansikte avslutar filmen är han visserligen ledsnare än någonsin. Men pianomusiken hans fingrar skapar är det vackraste som finns.