Rent

Det här är en på många sätt ointressant film. En handling om New York, dess befolkning och den liberala människosynen känns ganska nittiotal. Om det inte hade varit en musikal.
Rent handlar bara om presentationen.

Det spelar inte så stor roll vad som egentligen händer, när allt sveps in i ett sparsamt foto som ritar upp ett romantiskt New York långt bort från glamourösa skyskrapor. Där några människor och deras berättelser är det enda som betyder något.

Rent kretsar i huvudsak kring åtta personer och deras berättelser. De parallella historierna tar avstamp i vardagen, berättar om hämmad kreativitet, kampen mot sjukdomen, flykten från drogerna och jakten på kärlek. Det är imponerande vilken vikt man lägger vid personporträtten, hur man lyckats spegla rollfigurer genom att musikaliskt genrebestämma dem och tillskriva dem attribut som hade varit omöjliga att antyda annars.

Det blir ofta långtråkigt, utdraget och tilltufsat av onödiga scener. Men man vill bara förlåta filmens sprickor när en karaktärsbeskrivning eller en känslounderstrykning blir övertydligt vacker i det perfekta samspelet mellan musik, lyrik och skådespeleri. När skådespeleriet integreras med dansnummer som träffar så rätt att man inte längre kan kväva den imbecilla fnissningen av förtjusning.

Då är det här en, på intet sätt, ointressant film.