I, Robot

Chicago 2035. Robotar gör de dagliga och allt som oftast tråkiga tjänsterna. De kör sopbil, de städar och är människans slav. Utan några frågor gör de alltid så som de blir tillsagda att göra. Det finns emellertid andra som har andra planer för skapelsen. Man vill skapa, känslor, drömmar och hjärnor – som sedan skulle kunna kontrollera sig själva.
Det finns tre skrivna robotregler:
1. En robot får inte skada en människa eller låtas en annan människa skadas.
2. En robot måste lyda order givna från en människa förutom då en order bryter mot första lagen.
3. En robot måste skydda sin egen existens så länge han inte bryter mot första eller andra lagen.
Dessa regler, inprogrammerade i samtliga robotar skrevs av deras skapare, dr Lanning, som en dag hittas död i robotföretagets huvudkontor. Självmord eller mord?

Robotarna är snyggt animerade och går allt som oftast bra ihop med övriga skådespelare, som med största sannolikhet bara spelat mot en grön vägg. Robotarnas röster och ansiktsutryck gör dem mer levande, vilket ytterliggare ökar trovärdigheten.

Jag satt bara och väntade på att kärleken skulle brytas loss mellan Will Smith, som spelar den manliga hjälten, och den kvinnliga robotpsykologen Bridget Moynahan. Jag är tacksam för att man faktiskt avstod från de fåniga kärleksscenerna.

Historien i sig är tråkig, och väldigt lättläst. “I, Robot” bjuder på enkelt upplagd action utan att komplicera till historien. Lite fler intriger och överraskningar i manuset skulle inte skada. Karaktärsutveckling och ett bättre slut skulle efterlyses också. Efter filmen ställer man sig självklart frågan, kommer det att bli såhär? Förmodligen inte. Om man lyckas utveckla hyperkomplicerade robotar och bilar med autopilot kan man väl i alla fall byta ut 40 år gamla vapen?