The O.C. – Säsong 1

Undvikande, undvikande hade jag gjort allt för att inte behöva se den senaste flugan från Förenta Staterna. Både vänner och familj satt klistrade. Sedan det första avsnittet har de inte gjort annat än ösa superlativer och vänta på nästa avsnitt. När vänner sedan, helt oberoende av varandra, börjar påpeka att jag har samma humor, beter mig på samma sätt och till och med fysiskt sett liknar någon i serien, då gick proppen. Jag kunde inte låta folk stå och påpeka alla likheter utan att ha fått min egen bild.
“The O.C.” är en amerikansk dramaserie som utspelar sig i Orange County, Kalifornien, söder om Los Angeles. I centrum står Ryan, killen som hamnat snett men får en chans till ett bättre liv genom advokaten Sandy Cohen. Han får ett helt nytt liv i det fashionabla Newport, där han huserar i familjen Cohens poolhus. Omställningen från fattig kille till medlem i familjen Cohen blir emellertid svår, och Ryan blir gång på gång påmind om sitt förflutna.

Mellan Los Angeles och San Diego ligger Orange County – ett kustlandskap och idylliskt paradis där allt ser ut att vara perfekt. Dess främsta lyxområde Newport Beach är ett Beverly Hills “by the sea”. Ett samhälle byggt av pengar, makt och prestige. Men under den putsade ytan verkar det finnas en värld av intriger, lögner och hemligheter – det är just denna värld som skaparen Josh Schwartz öppnar upp.

Har vi sett historien förut? – Definitivt. Dess föregångare har dock saknat något. “The O.C.” besitter en märklig charm och behagligt upplägg. Dessa komponenter skapar faktist ett visst beroende. Det är en väldigt simpelt uppbyggd historia. Allting handlar om att välja mellan två killar, två män, två tjejer eller två kvinnor. Är det inte A som måste välja så är det B, och så rullar det runt. Josh Schwartz som skrivit de flesta avsnitten har också en otrolig förmåga att glömma händelser och karaktärer. I ena avsnittet är en karaktär nyckelpersonen och har allas framtid i sina händer. I nästa avsnitt är karaktären som bortglömd, och har aldrig funnits. Personer är på väg till platser de aldrig kommer till, eller aldrig förklarar varför de inte kom dit. Andra tar beslut som vi aldrig får se några konsekvenser av.

Det finns mycket som inte stämmer i “The O.C.”. Sedan finns det också mycket som stämmer på pricken. För flera i den relativt unga målgruppen handlar det om att relatera till karaktärerna. Att känna sig övergiven utan kärlek eller vänner. Föräldrar som separerar eller flick- och pojkvänner som sviker – är något som många uppenbarligen kan relatera till. Den stora skillnaden från andra ungdomsserier är att “O.C.” inte försöker lära oss om vad som är rätt eller fel. Tack för att du skippade moralkakorna herr Schwartz.

Den starkaste sidan, som gör serien komplett är föräldrarna. Hur många serier har gett föräldrarelationen lika mycket uppmärksamhet som ungdomssituationen? När man väl försökt har föräldrarna oftast varit lika smarta som husdjuren, och kommit med lika många intelligenta kommentarer som ett nyfött barn. I “O.C.” skildras familjen Cohens familjeproblem, föräldrarnas gnista, jobbiga mor- och farföräldrar eller rebelliska systrar. Allting visas utan att ta för mycket plats från någonting annat. Om man gjort avsnitten tjugo minuter längre (från 40 min) så hade också karaktärsutvecklingen och dialogerna fått välbehövlig tid. Ibland känns allting lite väl hastigt och stressat, trots att första säsongen innehåller dryga 1000 minuter av dramatik.

Är “The O.C.” äntligen den perfekta och optimala ungdomsserien? Tyvärr inte, det vore orättvist att ösa de superlativerna över en serie med så många brister. Men, styrkorna är fler än bristerna, vilket utan tvekan gett oss seklets bästa ungdomsserien.