Adaptation.

“Adaptation” är en mångbottnad metafilm om författarskapets vara eller icke vara, skrivet av geniförklarade Charlie Kaufman. Hans namn är på allas läppar, sedan succén med “I Huvudet på John Malkovich”, av många ansedd som det mest nyskapande i filmbranschen på år och dagar. Men hur följer man upp en sådan framgång?
Kaufman får (i filmens verklighet) i uppdrag att överföra Susan Orleans bok “Orkidétjuven”, om den tandlöse orkidétjuven John Laroche, till ett filmmanus anpassat till vita duken. Vad som därefter följer är ändlösa nätter av skrivkramp, självförakt och ren frustration. Jag började genast dra paralleller till “Barton Fink” och “Kulregn över Broadway”. Även dessa handlar om kreativitetstörstande författare som vill använda författarkonsten till sina egna visioner, medan de tvingas anpassa sin konst efter marknadens förväntningar, på grund av bolagens ekonomiska intressen.

Nicolas Cage kryper in under skinnet i rollen som den fete, ängslige Charlie. Charlies fiktionella tvillingbror och alter ego Donald Kaufman (också Cage) kan sägas representera hans totala motsats i alla aspekter, såväl vad gäller personlighet som manusidéer. Nicolas får tvillingarna att kännas som två helt unika personligheter, den ene en ensamvarg på jakt efter nyskapande idéer, den andre lite vimsig och social, underkastad allt vad klichéer heter när det kommer till skrivande.

Författarskapet skildras som ett otacksamt yrke, där folk i allmänhet inte uppskattar de ambitioner som krävs för att skapa och utveckla någonting kreativt. Många av oss formar sina förväntningar på hur en film ska vara utifrån genrekonventioner, anslaget och den narrativa utveckling som därefter följer, och vi blir ofta besvikna när våra förväntningar inte inbefrias, istället för att vara mer öppensinnade för nya idéer.

Filmen driver friskt med våra förväntningar som publik och med film som konstform. Det första exempel jag kommer att tänka på är den berättarröst man använder sig av. Det uppstår klockren komik när Charlie, senare i filmen, i ren desperation, befinner sig på ett manusskrivarsemniarium. Där ältar han för sig själv, genom berättarrösten, hur patetisk han är bara för att bli återkallad till verkligheten av föreläsaren som utbrister att man aldrig ska använda sig av berättarröst, då “det är ett ytligt och billigt sätt att uttrycka en karaktärs tankar och känslor på”.

Originellt. Det adjektiv som tycks vara mest synonymt med Kaufmans alster, gäller även här. En fantastisk scen som måste nämnas vad gäller kreativitet och visuell briljans är då Charlie buttert tröskar ut från inspelningsstudion, där filmteamet från “I huvudet på John Malkovich” befinner sig, och ställer sig själv frågan “what am I doing here?”. Därefter följer ett helt montage med läckra bilder, där alltifrån jordens skapelse, via byggandet av Hollywood, till Kaufmans födsel visas inom loppet av nån minut.

“Adaptation” är ett stycke kreativt filmskapande om skapandeprocessens elände och våndor, med både hjärta och hjärna.