Flags of Our Fathers

Clint Eastwood är tillbaka efter Oscarssuccén med “Million Dollar Baby”. Steven Spielberg har producerat, och stjärnskottet Paul Haggis har ackommoderat James Bradleys bästsäljande och kritikerrosade succébok. Dessutom, precis som det ska vara i bra krigsfilmer, en rad skådespelare du aldrig hört namnet på. Hyfsade förutsättningar?
Ja, förutsättningarna var lysande. Spielberg kom all kompetens och teknik som gjorde “Band of Brothers” fantastiskt. Haggis med en stor dos självförtroende och en lysande bok att adaptera och Eastwood som aldrig tycks bli ett år äldre. Men förutsättningarna skapade bara förväntningar och stora förhoppningar. Återigen skulle Eastwood sopa banan på Oscarsgalan. Men så lär det inte bli. Istället blir effekten omvänd. All kompetens utnyttjas inte maximalt och “Flags of our Fathers” är vinterns stora magplask.

Filmen (och boken) bygger på det välkända fotografiet som togs då sex marinsoldater reste den amerikanska flaggan på ön Iwo Jimas berg Mount Suribachi. Året är 1945 och de allierade styrkorna har gått mot en förlösande seger. Men i stilla havet kämpade fortfarande hundratusentals amerikanska soldater.

Fotografiet som togs av denna symboliska akt har förblivit en segersymbol för en krigstrött nation. Fotografier hamnade på över tvåhundra amerikanska tidningars förstasidor. Bilden var ett tecken alla väntat på – amerikansk seger. Av de sex amerikanska soldaterna vid flaggans fot dö hälften strax efter, men de tre som överlever skickas hem till USA för att turnera runt och tillsammans med den berömda bilden försöka sälja krigsobligationer så att kriget kan fortgå. Men de överlevande hade dock inget intresse av att hyllas som symboler och såg sig inte som hjältar. Deras enda önskan var att stanna vid sidan om de som stred och dog utan fanfarer och utan ära.

“Flags of our Fathers” är trots de goda förutsättningar en monumentalt misslyckande. Eastwood har visserligen lyckats skapa en visuellt felfri film. Både krigsscenerna i stilla havet och marknadsturnén i USA andas realitet och kryllar av värdefulla detaljer. Mer än så har Eastwood inte lyckats med.

I krigsfilmer ska du känna någonting för soldaterna. Du ska chockas och sörja när någon blir skjuten och värmas när de skjuter fienden. Men i “Flags of our Fathers” känner jag ingenting. Krigsscenerna må vara snyggt filmade, men saknar tydlig struktur. Istället springer tusentals soldater runt och skjuter villt omkring sig. Hur spännande är det, när du ändå inte vet någonting om de som skjuter?

“Flags of our Fathers” är inte en underhållande film. Det är en tråkig och sömning historia som trots en faktaspäckad och intressant bok inte lyckas berätta någonting som får oss att höja på ögonbrynen. Och det faktum att berättarrösten trummar på oavbrutet i två timmar bevisar att Eastwood inte hänger med i utvecklingen. Berättarröster är slut Mr. Eastwood, “Million Dollar Baby” avslutade den framgångsrika eran.

I mars 2007 kommer Eastwoods “Letters from Iwo Jima” som är inspelad i anslutning till “Flags of our Fathers” och berättar historien om slaget om Iwo Jima, sett ur den japanska sidans perspektiv. Det blir definitivt samma snygga skal, hoppas att innehållet inte blir lika dåligt.