Skuggspel

1972 hade “Skuggspel” med Michael Caine i rollen som Milo Tindle premiär. 2007 kommer en film med samma namn där Michael Caine har rollen som Andrew Wyke. Snurrigt? Egentligen inte. Remakes – en allt växande trend i Hollywood ger oss chansen att få uppleva originalmanuset hårt filtrerat genom Nobelpristagaren Harold Pinter som skapat ett manus och låtit Kenneth Branagh slå högt på sin Shakespeareianska trumma för regin.
Andrew Wykes fru har övergett honom för den unga toyboyen, tillika misslyckade skådespelaren Milo Tindle (Law) och vill ha skilsmässa. Motvillig att skriva under de nödvändiga pappren kastar sig Andrew och Milo in i en bisarr katt och råtta-lek i det märkvärdiga huset. Under resans gång ställs frågor till sin spets och bottnar ofta i drivkraften mellan de två kombattanterna. Är det verkligen en kvinnas lust som drivit dem båda till randen av vansinne eller har fokus hela tiden legat vid någon annan tyngdpunkt? Frågorna är många – svaren är abstrakta.

En av filmens mer imponerande och utmärkande attribut är arbetet med kameravinklar. Då Wykes hus är en våt pojkdröm för överviktiga Home Land Security agenter bygger man mycket av vinkelklippningen runt övervakningskameror. Snyggt och fiffigt, helt klart. Caine och Law är filmen – de är dem enda som du kommer att se. Åldrande cynism ställs mot ungdomsfull illvilja. Stundtals briljerande – stundtals enerverande.

Trots ständigt begåvad regi av Kenneth Branagh, manus av Harold Pinter och kompentente Caine samt Law lyfter aldrig “Skuggspel” längre än takåsarna hos den excentriske Wyke. Charmigt, välpolerat såväl som korrekt på alla de tänkbara vis – tyvärr lite för tomgångsrullande och spretande för att pricka in den där wow-upplevelsen.