Ladykillers

1955 anlände komedin “Ladykillers” på biografer världen runt. Med stora namn som Alec Guinness och Peter Sellers blev den mycket omtyckt på grund av dessa bra skådespelare och en underhållande handling. 2004 kom en remake på denna lyckade komedi, nu i en modern stil, av bröderna Coen. Förväntningarna var ljumma då många inte trodde att den skulle uppnå samma klass som originalet.
Tom Hanks spelar professor G.H. Dorr. En excentrisk människa som planerar en kupp mot ett casino. För att lyckas med detta rån hyr han ett rum i en gammal dams villa. Från källaren planerar han och hans kompanjoner att gräva ett hål som ska leda till casinot. Damen upptäcker deras planer och de beslutar att döda henne. En sak som är lättare sagt än gjort.

Detta är en mycket skruvad remake som bröderna Coen har tagit sig an att regissera. Som vanligt när det gäller Coen lämnas det mycket plats åt färgstarka karaktärer och kvicka dialoger. Man har även valt att ändra filmens tema och använda sig mycket av den afroamerikanska kulturen. I början är dessa skämt och paralleller till kulturkrockarna mycket underhållande, men det upprepas för mycket under filmens gång. Humorn i filmen känns ungefär som en berg- och dalbana. Vid vissa tillfällen är scenerna mycket underhållande och väcker många skratt, medan plötsligt försvinner hela stämningen och tempot saktas ner allt för mycket. Annars är det inget fel på skådespelarensemblen med en uppsminkad Tom Hanks i spetsen som den charmige, men ack så fule professorn. Han fungerar bra i filmen och är rolig, men kommer inte i närheten av Alec Guiness tolkning av denna karaktär.

Bröderna Coens senaste film tillhör verkligen en av deras bästa produktioner. Trots att man känner igen vissa drag som är typiska för deras filmer är ändå “Ladykillers” lite av det svarta fåret i familjen. Det finns lite hjärta i filmen, men samtidigt känns det som om man har slarvat ihop manuset lite hastigt. Man baserar handlingen på originalfilmen, men mycket är annorlunda och det betyder inte att det är positivt. Ett exempel är karaktärerna i rånarligan. I den äldre versionen av “Ladykillers” var de lite diskretare och roliga på det sättet, utan att överdrivas. I remaken är det precis tvärtom. Man har gett varje bikaraktär en stark image och när dessa möts i ett rum blir det bara kaos av det hela. Det känns som om man vill trycka in för mycket i scenerna och det faller filmen på.

“Ladykillers” är en bra underhållning för stunden, men håller inte i längden. De ljumma förväntningarna besvarades med en ljummen film, som var rätt onödig att göras med tanke på att originalfilmen är så pass bra. Coen vill mycket, men lyckas inte riktigt att nå fram till publiken på rätt sätt, bortsett från ett par skrattsalvor.