Week End

Godard har svårt att göra film utan att skvallra om sina politiska åsikter. Han kan gestalta det genom rollfigurer vars agerande förklarar hans synpunkter, eller genom hela fiktiva samhällsstrukturer som ställs modell för hans drömmar eller mardrömmar. Det är något som ständigt finns i hans filmer, men ställs i bakgrunden för en primärhistoria och tillåts egentligen aldrig kompromissa med narrativa principer eller regimässiga idéer.
Week End är Godards sätt att skjuta sig själv i tinningen, att stänka hjärnsubstans på societeten och förlama sin egen tunga. Han kan inte längre tala det språk han brukar, han kan bara spy ur sig kapitalismens vedervärdighet och spela in det på film. Han tvingar ur sig de äckligaste sidorna av borgarsvinen och låter den koncentrerade krösuskritiken stå över alla andra villkor.

Anser Godard sig behöva sju minuter till att illustrera människans egoism genom att filma en bil som tränger sig igenom en stillastående bilkö i en enda, sju minuter lång, tagning så tar han den tiden och ser det som väl investerad speltid. Om Godard haft tekniska möjligheter att ladda en kamera med längre filmrullar är jag övertygad om att vi hade fått titta på bilar i en halvtimme.

Ramberättelsen handlar om ett par på en weekendtrip genom ett Frankrike som äts upp av kapitalismen, och filmen övergår sedan till att enbart handla om ett Frankrike som äts upp av kapitalismen. Illustrationen är kreativ och humoristisk, som när huvudrollerna nekas lift till närmaste tätort för att de har fel politisk uppfattning. Eller när de strax därefter tvingar varandra att bära den andre för att slippa gå själv, vilket bara resulterar i att båda tröttas ut efter några få steg.

Borgarsatiren är egentligen det enda filmen lever på, den är tekniskt intressant i ett par scener men narrativt spårar den ur redan halvvägs. Eller, den spårar väl egentligen ur från bildruta ett, men det dröjer en stund innan man tröttnar på likhetstecknen mellan profithunger och mord, kannibalism och trafikstockningar. Att filmen har sextiotalets tuffaste slut spelar tyvärr ingen roll när hälften av oss tröttnar efter hälften.