Disturbia

Det finns otaliga exempel på att remakes sällan, eller aldrig blir lika bra som originalen, i synnerhet inte när det gäller klassiker. Att göra en remake på en av filmhistoriens mest uppskattade och banbrytande filmer var således kanske inte det smartaste draget som gjorts i filmhistorien. Den här gången bestämde man sig för att göra en ny version av Hitchcocks klassiker “Fönstret mot gården”. Med facit i hand är dock “Disturbia” ett godkänt försök att förnya en filmklassiker, även om den knappast kommer att få samma genomslagskraft som förlagan fick när den gick upp på bio 1954.
Ni som har sett “Fönstret mot gården” kan redan grundhandlingen, även om det är mycket som skiljer sig i den modernare upplagan. En ung man, Kale, spelad av en duktig Shia LaBeouf, slår under en spanskalektion till sin lärare på grund av de problem han har inom familjen. Slaget resulterar i att Kale får husarrest under tre veckor, och börjar ägna dagarna åt att tillsammans med två vänner spionera på grannarna. I ett av husen upptäcker han en man som för varje dag verkar allt mer mystisk, och ju längre tiden går, desto mer säker blir Kyle på att allt inte står rätt till i det annars så fridfulla kvarteret.

Den inledande kvarten av filmen ägnas endast åt att lära känna karaktärerna, och deras bakgrunder, och på något sätt försöka ge tittaren ett djup i karaktärerna. En god tanke, även om sättet det görs på känns lite som en nödlösning för att få filmen att fungera. Något vidare djup blir det inte heller, varken i karaktärerna eller i filmen, trots det inledande försöket. Tvärtom utvecklas “Disturbia” till att bli en ganska normal thriller vars förutsägbarhet ofta blir filmens fall, även om den gång på annan gör försök att vika undan från mängden.

Sättet filmen berättas på är dock både intressant och skickligt gjort. “Disturbia” presenteras nämligen som ett drama för att sedan bli allt mörkare och gå allt mer åt thriller-hållet, något man lyckats riktigt bra med – ända tills slutet kommer. För som så många gånger förr är det slutet som får hela filmen att braka samman, och i detta fall känns det verkligen synd att filmen ska spåra ut så totalt mot slutet.

Det ska understrykas att “Disturbia” trots allt inte har mycket gemensamt med “Fönstret mot gården”. Huvudpersonerna har föryngrats, tekniken har moderniserats och intrigen har förändrats. Ipods, Apple-datorer och mobiltelefoner är några av de högteknologiska fenomen som figurerar i bild titt som tätt, och det är svårt att dra några klara referenser till “Fönstret mot gården”. Givetvis har det hänt mycket i samhället under de 50 år som gått, och det är ingen lätt uppgift att ta över de roller som Alfred Hitchcock och James Stewart hade förr. Men trots detta lyckas framför allt skådespeleriet, med Shia LaBeouf i täten faktiskt förvånansvärt bra.

Den yngre generationen kommer gladeligen att besöka biografen för att se “Disturbia”, och säkerligen gå ut därifrån lika glada – och det är egentligen åt denna generation som filmen är gjort. Den äldre generationen som levde redan då “Fönstret mot gården” kom, kommer med största sannolikhet att sucka djupt. Som film betraktat är “Disturbia” inte dålig, men ställer man den i proportion mot “Fönstret mot gården” är det lätt att förstå suckarna.