Derailed

När Michael Håfström gjorde succé med filmatiseringen av Guillos “Ondskan” var det inte bara Sverige och svenskarna som fick upp ögonen för honom. Hollywood var inte sena att öppna både famn och plånbok. Nu kommer hans första engelskspråkiga film, “Derailed”.
Charles Schine har ett bra liv. En familj som älskar honom och ett relativt välbetalt jobb. När han en morgon missar sitt pendeltåg och tvingas ta nästa träffar han den charmiga Lucinda Harris. Ett ödets nyck som förändrar hans liv för alltid.

“Derailed” är en ganska ordinär thriller. Håfström har inte tagit ut svängarna speciellt mycket och det trygga, svenska sättet att göra film lyser igenom. Därmed inte sagt att det är en dålig film, tvärtom, “Derailed” har flera kvaliteter. Clive Owen är utmärkt i huvudrollen som den pressade Charles som försvinner längre och längre ned i sina egna lögner. Han ger ett samlat och sympatiskt intryck trots alla misstag han gör. Vincent Gallo är skön som den sliskige Laroche och går från charmige fransman till psykotisk mördare på ett ögonblick. Jennifer Aniston däremot har svårt att skapa en trovärdig karaktär och försöker förgäves tvätta bort sin Vänner-stämpel.

Manuset är smart och väl genomfört, men saknar den nerv som behövts för att göra detta till en riktigt bra film. Dialogen känns emellanåt krystad och lite styltig, men funkar i det stora hela. Håfström arbetar väl med musik och bilder, men har inte riktigt utnyttjat filmens nyckelscener till fullo. Lite mer intensitet och energi hade behövts. Något som egentligen kan sammanfatta filmen som helhet.

Håfström kan vara lugn. “Derailed” är måhända inget mästerverk, men håller utan problem internationell klass. Det hade behövts lite mer hjärta och eftertanke men samtidigt är det förståeligt att Håfström inte tar allt för stora friheter när han fått chansen i Hollywood. Letar han djupare i sin kreativa ficka kanske nästa film bli riktigt bra.