Monster House

“Det här är inte en film för barn”, menar flera föräldraföreningar i USA. Nystartade Sony Pictures Animation har inte fått en lätt start. “Monster House” är animationsstudions första film, och föräldrar har inte varit nådiga i sin kritik. Deras fem, sex och sjuåriga barn har blivit skrämda in på vettet och kritiken har haglat mot animationsstudion. Men vem tar egentligen med sig sin femåring till en film som heter just “Monster House”?
“Monster House” handlar om tre tonåringar, D.J., Chowder och Jenny som upptäcker att deras grannhus egentligen är ett livs levande och fruktansvärt monster. Även om ingen tror dem bestämmer de sig för att ta reda på sanningen bakom huset och dess mystiske ägare Mr. Nebbercracker.

Nej, “Monster House” är ingen skräckfilm, inte en komedi eller ett drama heller. “Monster House” är en innehållslös animerad smörja med Steven Spielberg och Robert Zemeckis som exekutiva producenter, och därmed också med dessa herrars namn på affishen. Men vad har Spielberg och Zemeckis egentligen gjort för att finnas med i filmens lönebudget? Knappast mycket. Inte så att det märks i alla fall.

“Superhjältarna” hade premiär i slutet på 2004 och var den första animerade filmen med människor i huvudrollerna. “Monster House” är den tredje (“Polarexpressen” var den andra). Varför “Monster House” blivit en animerad film och inte en vanlig spelfilm är antagligen en fråga utan svar. Vad som gjorde “Superhjältarna” så bra, trots människorna, var deras extravaganta och extraordinära kroppar, personligheter och liv. I “Monster House” är allting precis som “vanligt” – just vad animerad film inte ska vara. Animerade filmer ska handla som det extraordinära, det vi inte är i närheten av att filma på riktigt. Låt animerade filmer även i fortsättningen handla om djur eller insekter – annars kan det lika gärna vara.

Det är tydligt att “Monster House” rider på den enorma Harry Potter-succén. Filmen lånar element som är alldeles för självklara för “Harry Potter” för att vi ska ta dem på allvar i andra sammanhang – tre barn, en supersmart tjej, en dum kille och Harry – hjälten. Konstellationen lyckas aldrig överraska, skrämma eller underhålla. Läskigt? Inte alls. Vad amerikanska föräldraföreningar syftar på är för mig ett dilemma. Visst, det må vara mörkare är “Hitta Nemo”, men knappast så mörkt att sjuåringar ska behöva hålla för ögonen.

Slutsatsen är att “Monster House” förmodligen varit bättre – eller mindre dålig – om filmen inte varit animerad med de dyra CGI-animeringarna som Robert Zemeckis verkar gå loss på nu för tiden (det var han som gjorde den alldeles för dyra “Polarexpressen”, med samma animationsteknik som denna film). Återigen har det gjorts en animerad dussinfilm som vi glömmer lika fort som den kom.