Children of Men

“Harry Potter”-regissören, blått 45-årige mexikanen Alfonso Cuarón fick över 150 miljoner dollar att leka med i “Children of Men”. Mycket pengar för en brittisk film. Med pengarna lyckas Cuarón visserligen skapa fantastiskt trovärdiga miljöer, men han glömde någonting på vägen.
London 2027. Världens yngsta medborgare har precis dött, bara 18 år gammal. Sekten Children of Men hittar oväntat en ensam gravid kvinna och en farlig resa påbörjas för att föra henne i säkerhet för att på så sätt rädda mänskligheten och tron på en bättre framtid.

Framtidsfilmer som utspelar sig i London verkar gå bra nu för tiden. “V för Vendetta” med Natalie Portman mottog lysande recensioner, och “Children of Men” har inledningsvis fått ett minst lika gott mottagande. Men varför den sistnämnda mottagits så positivt är för mig ett stort dilemma.

Historien är intressant, skådespelarna begåvade, budgeten mer än tillräcklig och regissören kompetent. Hyfsade förutsättningar, med andra ord. Men, när “V för Vendetta” lyckades greppa tag, skaka om och leverera någonting helt färskt, annorlunda och gripande lyckas “Children of Men” inte med någonting.

Historien är originell, och på pappret mycket intressant. Men när Theo (Clive Owen) ska kämpa för att hålla den unga och gravida Kee (Claire-Hope Ashitey) vid liv blir det aldrig hjärtknipande eller häpnadsväckande. Resultatet är en “spring och göm dig”-film, där vi man aldrig går på djupet med problemen som presenteras. Varför är hon gravid? Varför är ingen annan gravid? Varför är världen på väg att gå under? Vem ligger bakom det hela? Vad är egentligen budskapet? Är det tänkt att vi själva ska tolka allting? Om detta är fallet, måste fler viktiga element presenteras för att vi överhuvudtaget ska kunna dra egna slutsatser.

Kameraarbetet är snyggt med handhållna kameror och extremt få klippningar. Cuarón har i princip bara jobbat med en enda kamera i varje scen. Och precis som vanligt när det handlar om handhållna kameror handlar det om att få åskådaren närmare händelserna, och där lyckas Cuarón bättre än genomsnittet av regissörer som använder samma teknik.

Clive Owen är felfri som Theo, och det verkar som han bara blir bättre och bättre med varje ny film han gör. Men, inte ens en Clive Owen i högform eller en Alfonso Cuarón som visar att han etablerat sig på allvar lyckas hålla upp denna tama och intetsägande historia.