The Hills Have Eyes

Om man läser in budskap som egentligen inte finns i den här filmen så beskriver The Hills Have Eyes en kritiskt uppmålad bild av USA:s oförsiktiga kärnvapenpolitik och konsekvenserna av den. Men det är svårt att ta budskapet seriöst när konsekvenserna av kärnvapenpolitiken redovisas genom missbildade radioaktiva människor som gillar att mörda människor som inte är radioaktiva.
Och det är i den här sensmoralen som man klämmer in Wes Cravens originalhistoria från 1977 om en familj på husvagnssemester som tar en genväg genom en radioaktiv öken bara för att bli överfallna av tråkigt formgivna monster som dödar husvagnsfamiljen på ett för genren typiskt sätt filmen igenom. Handlingen är sinnessjukt uselt klyschig och personporträtten är så pinsamma att men snarast ler lite förnöjt när någon attackeras av ett mördarmonster i ett fyrverkeri av splatterfloskler.

Jag kan uppskatta dålig en splatterhandling om våldet utförs med Tarantinofiness, jag kan till och med uppskatta dåligt våld om det görs med tjock ironi. Men den ironiska tonen i The Hills Have Eyes är svårfunnen och man behöver svälja mycket radioaktivitet innan man kan påstå att den här filmen har finess. Kombinerat med äckligt ickeambitiöst foto framstår allt bara som en lång gröt av osammanhängande scener filmat genom ett dammigt filter som bara gör filmen ännu obehagligare.

Det här är bara en dussinfilm bland bottenskrapet i en stagnerad genre som behöver färgstarka och lätt sinnesrubbade regissörer för att resa sig. Alexandre Aja är tyvärr så standard som en skräckregissör kan bli, och lämnar sin biopublik med gäspande munnar under 107 minuter.