Blades of Glory

Jon Heder och Will Ferrell spelar bittra fiender, som slutar på exakt samma poäng i konståkningsdisciplinen under olympiska spelen i konståkning. På prispallen börjar de bråka, och utesluts från internationella konståkningsförbundet. En hängiven supporter hittar ett undantag i regelboken som innebär att Heder och Ferrell visst får ställa upp i konståkningsmästerskap, om de ställer upp i paråkningsdisciplinen. Efter många om och men hamnar de tillsammans sida vid sida och börjar kämpa för att tillsammans vinna världsmästerskapet i Montreal.
Jon Heder har gjort kometkarriär. Och att han för eller senare skulle få göra film tillsammans med den relativt liksinnige Will Ferrell borde knappast komma som en överraskning. Intressantast är dock det faktum att Heder, trots sin knappa meritlista, fulltständigt överlyser Ferrell. Om sanningen ska fram – Ferrell stjälper mer än hjälper. Missförstå mig inte, jag älskade Will Ferrell i “Talladega Nights” lika mycket som jag hatade honom i “Anchroman”, men här blir det bara för mycket. Den komptenta rollistan med Will Arnett från Arrested Development, Jenna Fischer från The Office och Amy Poehler från Saturday Night Live tvingas stå i skuggan av Ferrell som aldrig lyckas nå fram med sina minispel.

Filmindustrin är en stor maskin som spottar ur sig filmer på regelbunden basis. Det är filmerna som inte alltid är producerad av maskinen eller maskinproducerade filmer som sticker ut som får oss att höja på ögonbrynen och hoppas på en ny storhetsera. “Blades of Glory” är mycket signifikativ på vad en maskinproducerad film är. Det spelar ingen roll om det är olympiska spel i Stockholm, nationella mästerskap i Denver eller världsmästerskap i Montreal – arenan, publiken och kommentatorerna är desamma. Kontinuiteten blir lidande och så också trovärdigheten i filmens karaktärer.

Och även om trovärdigheten i karaktärerna inte är viktigast i en sån här film, går det inte låta bli att irriteras över den ojämnhet i karaktärsdragen som skådespelarna utstrålar.

När jag efter filmen läser att filmens regissörer Josh Gordon Will Speck försökt göra en satir på hela konståkningskarusellen blir man än mer förundrad. “Blades of Glory” är alldeles för bred och framför allt inte vass nog för att överhuvudtaget kunna uppfattas som en satir.