En lysande jul

Jag har sällan skakat på huvudet så mycket under en film. “En lysande jul” är skolexemplet på en film där allt, verkligen allt, har gått helt fel. Filmer som denna får oss att bli tacksamma att det faktiskt bara är jul en gång per år.
Familjen Finch får nya grannar, och plötsligt blir ingenting sig likt. Familjen Hall, med pappa Buddy har inte funnit sin plats i världen och letar desperat efter en stad där de kan passa in. Steven Finch har alltid åtagit sig det ärofyllda uppdraget att lysa upp tillvaron i juletid för grannarna. “Julen är min högtid”, poängterar han för sina excentriska grannar. Buddy Hall är ett deprimerat geni som kan sälja vad som helst till vem som helst. Han finner aldrig någonting som är tillräckligt utmanande förens han själv börjar dekorera sitt hus med lampor, allt för att kunna se sitt hus från rymden.

Jag sitter med öppen mun och stirrar med fasa på eländet som utspelar sig ett tjugotal meter från mina ögon. Det hade lika gärna kunnat vara en mardröm. Steve Finch klarar inte att någon är trevligare och bättre än honom själv, och gör allt för att grusa sin grannes planer. Därifrån går det bara fram och tillbaka.

Man undrar om det är någon i Hollywood som fortfarande firar jul. Man börjar ju undra. De senaste årens julfilmer har varit allt annat än bra. För två år sedan bad jag mina värsta fiender att undvika “Julfritt”. Det är dags att utfärda samma varning:”det är en film jag inte ens vill låta mina bittraste fiender få uppleva”.

Både Danny DeVito och Matthew Broderick är genant dåliga. Man får blunda för att försöka filtrera bort deras träiga intryck och koncentrera intala sig själv att “En lysande jul” är allt som julen inte är.

“En lysande jul” är en livlös film utan känsla och värme. Jag är trött på att regissörer, manusförfattare och filmbolag som tror att varje högtid är en ursäkt för att göra en värdelös film.