Reno 911: Miami

Jag kan inte påstå att jag hatar Robert Broberg. Jag kan inte heller påstå att jag någonsin gjort det. Men jag har aldrig skrattat åt någonting han sagt, aldrig nickat för mig själv och tänkt att “fan vad bra du är Robert”. Då kan man rätt kvickt greppa att jag inte heller kan älska en film som verkar vara gjord till, av och på grund av Robert Broberg.
Filmen “Reno 911: Miami” är tydligen baserad på en tv-serie som jag inte sett någonting av och det ligger mig lite i fatet när filmen börjar. Ibland blir skämten nästan lite interna och då är det nog roligare för den som tittat på tv-serien, men för mig blir det mest tråkigt och intetsägande. Galna poliskårer har porträtterats i många filmer genom åren och för att ge mig någonting behövs det lite nytänkande, något som vågar bryta ut från Polisskolan-filmernas ram. Och visst, “Reno 911: Miami” är lite modernare, lite grövre och kanske även lite roligare än de sista inkarnationerna av Polisskolan, men det säger dock inte särskilt mycket. Ett avsnitt ur Kojak är ett enda långt gapskratt i jämförelse med både Polisskolan och Reno.

Handlingen är knappast komplex eller gripande, men fungerar bra i en komedi. Hela poliskåren är på ett enormt möte, men våra hjältar släpps inte in eftersom deras bokningar slarvats bort, något som dock visar sig vara tur eftersom en terroristattack gör att hela poliskåren blir inlåst i byggnaden där mötet hålls. De enda som kan göra någonting åt saken är således filmens utelåsta puckon.

Skådespelarna gör ett hyfsat jobb med ett ofta tråkigt och meningslöst manus. Självmordstankarna växer långsamt fram under filmens gång, men det går aldrig så långt att man gör slag i saken. Det räddar dock inte filmen för att få en självklar och synnerligen välförtjänt etta. En komedi måste locka fram skratt och den här klarar inte mer än att få fram en handfull leenden på en och en halv timme.