Mrs. Henderson presenterar

Den semidokumentära filmgenren om lagom intressanta människor som genom överdrifter och påhitt, blir filmmanus och tar förvånansvärt mycket biotid i vår. “Mrs. Henderson presenterar” är kanske den sämsta av dessa.
Det blir inte särskilt provocerande eller fängslande när man gör film av något som gjorde folk upprörda på fyrtiotalet. I dag finns det filmer som chockar, där folk blir lemlästade och uppätna av hundar. Att nakna brudar dansar lite chickt, med en rik publik på första parkett i en halvtaskig dokumentär, känns inte speciellt chockerande och har inga poänger.

Det är väl någonstans där “Mrs. Henderson presenterar” försöker överleva, med ett manus som aldrig fascinerar och som försöker säga viktiga saker utan att riktigt klara av det. Historian om en tant som startar en proper strippklubb är inte mer intressant än den låter, och även om skådespelet stundtals bekräftar alla fördomar man har om lite för rika Londontanter från början av nittonhundratalet skrattar jag sällan. Dialogen blir aldrig bättre än halvbra och det är egentligen bara Judi Denchs one-liners som känns sådär härligt genomarbetat klockrena. För det fick hon en Oscarsnominering. Grattis.

När man lämnar filmen känner man sig egentligen bara ledsen för att man valt fel biografi och inte sett “Capote” istället.